Minns en scen från Fältbiologernas riksårsmöte i Hedemora. Massförläggning med sovsäckar i gymnastiksal. Gitarrer, raggsockor, bara fötter, jeans med bandnamn och slagord skrivna med kulspetspenna. Överallt, i drivor, dreadlocks, urtvättade linnen, fragment av t-shirtar och navlar till beskådande.
En grupp unga låg i en slags kamratlig deg tillsammans och diskuterade jägare och jakt. Individerna gjorde iderliga försök att komma närmare gruppens gemensamma åsiktskärna samtidigt som hela gruppen prövade sina inre och yttre gränser. ”Varför jagar jägarna och vem ihelvete vill bli jägare? Skulle du eller jag kunna döda ett djur. SVAR NEJ!” Många gånger stod åsikter mot åsikter, när individer slogs verbalt om status. Men mest av allt ville man fortsätta ligga med fingrarna mellan någon annans nakna tår.
Så kom ”en utomstående” som lyssnat till diskussionen och som kände en längtan till det innersta av ormgropen. Här behövdes verbal råstyrka för att kasta ut en och annan alfahanne i gruppens mitt, tänkte han och klämde i med: ”Jag tror vi behöver en sund och riktig jakt. Vi måste hålla efter djurstammarna eftersom vi har rubbat balansen i ekosystemen.”
Äntligen fick gruppen något att enas om. Det gick en skälvning genom klumpen av hångelsjuka människor på liggunderlag och som en man reste sig alla upp i halvliggande ställning och fräste: ”MÖRDARE!”.
Sen den dagen har gruppdynamik alltid intresserat mig.
