28 april 2006

Svenne&Lotta-syndromet


Det är lustigt hur alla stannar stilmässigt nån gång i tidiga tjugoårsåldern. Det är då man har sin stilmedvetna peak. Man vet hur man vill se ut och man lyckas med det. Aldrig är man snyggare än då. Klart man vill se ut så – jämt. Det är därför det finns så många långtradarchaffisar och gamla flyttgubbar som ser ut som rödbrusiga, lätt grånade Elvis. Det är därför det finns Östermalmstanter som fortfarande ser ut som Jackie Onassis eller Grace Kelly. Härmed döper jag fenomenet till Svenne&Lotta-syndromet.

26 april 2006

Gruppdynamik


Minns en scen från Fältbiologernas riksårsmöte i Hedemora. Massförläggning med sovsäckar i gymnastiksal. Gitarrer, raggsockor, bara fötter, jeans med bandnamn och slagord skrivna med kulspetspenna. Överallt, i drivor, dreadlocks, urtvättade linnen, fragment av t-shirtar och navlar till beskådande.
En grupp unga låg i en slags kamratlig deg tillsammans och diskuterade jägare och jakt. Individerna gjorde iderliga försök att komma närmare gruppens gemensamma åsiktskärna samtidigt som hela gruppen prövade sina inre och yttre gränser. ”Varför jagar jägarna och vem ihelvete vill bli jägare? Skulle du eller jag kunna döda ett djur. SVAR NEJ!” Många gånger stod åsikter mot åsikter, när individer slogs verbalt om status. Men mest av allt ville man fortsätta ligga med fingrarna mellan någon annans nakna tår.
Så kom ”en utomstående” som lyssnat till diskussionen och som kände en längtan till det innersta av ormgropen. Här behövdes verbal råstyrka för att kasta ut en och annan alfahanne i gruppens mitt, tänkte han och klämde i med: ”Jag tror vi behöver en sund och riktig jakt. Vi måste hålla efter djurstammarna eftersom vi har rubbat balansen i ekosystemen.”
Äntligen fick gruppen något att enas om. Det gick en skälvning genom klumpen av hångelsjuka människor på liggunderlag och som en man reste sig alla upp i halvliggande ställning och fräste: ”MÖRDARE!”.
Sen den dagen har gruppdynamik alltid intresserat mig.

25 april 2006

Nederlagsräknare


En del har en otäck nederlagsräknare i huvudet. Många har glömt när och varför den installerades. Några vet inte ens om att de bär på den. Nederlagsräknare är något man inte talar om.

21 april 2006

Oförutsägbarhet


Jag älskar den oplanerade bilresans oförutsägbarhet. Någonstans bäddar en hotellstäderska den säng man skall sova i ikväll. Men på vilket hotell? Och i vilken stad? Jag ser framför mig en lång lista på tänkbara hotell i min närhet, som krymper i och med mina rörelser och beslut under dagen. In i det sista är det osäkert vilken säng och vilket hotell det blir. Listan krymper drastiskt när jag till slut gnuggar mig i ögonen, för trött för att köra vidare på autobahn. Jag tar av mot den lilla tyska orten Linstow, ser en hotellskylt i neon och svänger in framför entrén till... Van Der Valk Resort Linstow. Vid receptionsdisken får jag nyckeln, Rum 105 och sängen som bäddades för mig.

Imitera vila


Ibland när jag ska somna upptäcker jag att huvudet inte vilar på kudden. Nästan så att det finns en millimeter luft mellan huvud och kudde. Kroppen "ligger inte tung". Musklerna jobbar, kroppen är spänd, jag är spänd. Stress, oro eller för mycket i huvet. Jag imiterar bara vila.

19 april 2006

The King


Jag befann mig mitt i ett vidsträckt ingenmansland, i det inre av Lappland, på gränsen till Norge. Inte en människa så långt ögat nådde – och det nådde långt. Knappt ens ett endaste djur. Bara berg och himmel, och så lite ris och mossa i springorna. Ödslighet. Tidlöshet. Evighet. Det enda jag hörde var det svaga ljudet av vindens sus i videsnåren och jag minns att det var då det slog mig: "Elvis Presley är ju faktiskt The King of Rock'n'Roll även här!".

Hur kunde du?


Helikoptern hade precis satt av mig långt inne i Padjelantas nationalpark. Rotorbladen virvlade upp kråkris och ängsull när den försvann iväg över fjälltopparna. Jag fann mig omgiven av snöklädda berg, myrar, ljungpipare och en övergiven sameby. Samerna var på begravning. Jag hängde på mig ryggsäcken för att börja den vandring som nu skulle leda mig sju mil över forsar, glaciärer och in i Norge.
Då piper mobilen till. Ett sms ifrån X: "HUR KUNDE DU? VAD MENADE DU?" Meddelandet var skickat natten innan, men hade först nu nått fram. Mobilen visade inte tecken på någon mottagning alls. Hur hade sms:et kunnat singla ned precis i min mobil, mitt i det ändlösa landskapet, långt från civilisationen? Och vad menade X? VAD hade jag gjort? VAD hade jag sagt? Något svar gick inte att få. Det gick inte att ringa eller att sms:a. Istället gick jag sju mil över stock och sten, fors och fjäll, och ältade frågorna i huvet. VAD hade jag gjort? VAD hade jag sagt? Jag såg knappt landskapet för tankarna i huvet. När jag till slut nådde fram till Sulitjelma sju dagar senare pep det till i ryggsäcken igen. Ännu ett sms från X: "FÖRLÅT. DET VAR INGET." Jag antar att jag på något sätt, hursomhelst, var värd att späkas av den självrannsakan det första sms:et gav upphov till.

Övermäktigt


Den här bilden har jag värjt mig för att skicka flera gånger, särskilt nu när det våras. Kanske för att det är mer svart än rött i den. Ändå är det den första bild jag över huvud taget gjorde till den här bloggen.
Från början skulle den illustrera mina alltid likadana feberdrömmar. Stora tunga föremål och former som hotar att falla över mig, och gör det, men som visar sig vara lätta som frigolit. Samtidigt befinner jag mig i ett rum som ömsom "pågår" och ömsom fryses. Och alltsammans i en pulserande rytm: Tungt, lätt, rörligt, stilla.
Men bilden blev något eget och annat än feberdrömmarna. Ännu en känsla till terapi-pekboken. "övermäktigt.jpg" heter den i bildmappen.

18 april 2006

Se in i framtiden


Ifrån Paulines sovrumsfönster kunde man se in i framtiden. Fönstret vette mot ett gathörn i en sådan vinkel att man hade fri sikt mot båda gatorna. I lugn och ro kunde man studera hur en äldre herre från Lützengatan gick mot sitt plötsliga möte med en springande pojke från Wittstocksgatan. Mötena och framtiden gick att förutspå – med lite känsla för olika människors trottoarhastighet. Framtiden gick också att förutspå den gången jag hörde en fullgubbe sitta och skrika på en bänk på Centralen. Han var berusad på gränsen till redlös. I ena handen höll han ett brev. I den andra en urdrucken flaska Rosita. Gång på gång sluddrande han fram samma mening samtidigt som han viftade med brevet i luften: "Om en kvart ska jag va på min första anställningsintervju PÅ FEMTON ÅR!".
Det går att se in i framtiden – om man håller lite avstånd.

09 april 2006

Lika som bär


Nu är det påsk och påskresa. Jag postar därför en veckas bilder på en och samma gång. Kommentera mera och Glad påsk!

"Jag saknar facit!"


Rädslan för att bli vuxen i vår tid kan uttryckas på många sätt. Själv tycker jag mig märka en dominerande rädsla för att "andra" skall kunna summera en och kanske döma ut en. Ingen vill kunna definieras, stämplas som konventionell, tråkig och förutsägbar. Det känns som om många 70-talister just nu vill skrika: "Mitt liv pågår och är fullt av möjligheter. Det här är bara början. Jag kommer aldrig att stagnera. Jag saknar facit!". Att vara vuxen är lika med stagnation. Rädslan att någon skall kunna skriva ett facit "Sån blev han/hon" gör oss rotlösa, rastlösa. Därför bryter vi ständigt upp, drömmer om annat än det vi har framför oss. Herregud, jag vet, ett ämne värt avhandlingar...

Karriärsmytomanen


Mytomana drag Del 1: Karriärsmytomanen. Säg vad han/hon inte jobbat med. Karriärsmytomanen känner alla som "betyder något" och har det största nätverket av alla. Naturligtvis toppar karriärsmytomanen löneligan. Alla vill anställa honom/henne.

Hoplappad


Ibland undrar man över hur folk lyckas hålla ihop sig själva. Under ytan är vi alla hoplappade Frankensteins monster. Mer eller mindre.

Kakaduaexhibitionister


En del behöver hjälp med uppmärksamhetsbehovet. De behöver sticka ut, vara så pass unika, att de får ALLAS blickar. Ofta behöver dom någon form av rekvisita eller attribut. Här är några exempel: papegoja på axeln, mohikanfrisyr, teknologoverall, gå barfota i stan osv. Och när folk tittar på papegojan på axeln besvarar de blickarna med ett "Vad glor du på?" (Men inombords njuter den lille exhibitionisten).

Felskär


Ibland när man diskuterar något hemma och man blir upprörd över något, kan man liksom få ett felskär – som när man åker skridsko. Man hamnar fel. Man har kanske sagt något som man VET är fel, men man gör inget åt det. Man låter det fortsätta. Kanske för att man har svårt att erkänna fel. Och efter en stund har den där tjuriga känslan växt till enorma proportioner. Den finns i hela rummet och det är omöjligt att backa. Återstår bara att be om ursäkt, erkänna felskäret och börja om. (Jag är fruktansvärt dålig på att åka skridskor)

Vuxnas oro – barnens oro


Man bör tänka på vad som når barnens alltid lika uppmärksamma dumboöron. Egen oro och ängslan ska barnen inte behöva dela. Rätt som det är kanske barnet oroar sig över det där mystiska "villalånet" som mamma och pappa pratar om med uppgivna röster...

Början utan slut


En del människor har fruktansvärt svårt att avsluta saker. Relationer rinner ut i sanden istället för att få ett riktigt slut. Jobb slutförs aldrig ordentligt. Samtal övergår i mummel, tankar tänks sällan klart. Däremot har de väldigt lätt att påbörja allt möjligt.

08 april 2006

Ödlan i stubben


En sommardag, jag var kanske sju år, såg jag en ödla smita in i en torr gammal stubbe. När jag stack in min hand efter den kände jag dess svans, men nådde den ändå inte. Jag hittade flera öppningar på stubben och sträckte in hela armen genom de trånga gångarna i den murkna veden. Men allt jag hann se i mörkret var blänket av ödlans skinn, hann precis känna dess kropp innan den på nytt var försvunnen.
Jag ägnade en hel dag åt ödlan i stubben. Lärde mig förutse djurets nyckfulla beteende, kände till alla alternativa flyktvägar, lärde mig stubbens hela planritning utan och innan. Den torra gamla stubben med sin gäckande ödla var för en dag mitt hela universum. Jag var en del av det. Jag var i det – med allt av mig själv. Den sortens koncentration, totala närhet och skarpa fokus, kommer aldrig tillbaka.

06 april 2006

Trestegsbangare


En av de viktigaste beståndsdelarna i människors konflikträdsla är att inte kunna säga nej. En rädsla att göra andra besvikna. Många svarar JA fast dom vill säga NEJ och så genomlider dom något de inte vill eller har utrymme för. Sen finns det de som använder sig av den andra varianten: Trestegsbangarna.

STEG 1 (måndag)
A: Hej du kommer väl på festen på lördag?
B: Absolut! Det ska verkligen bli kul!
STEG 2 (fredag)
A: Snart är det fest!
B: Ja, det ska bli kul på lördag. Jag har lite hosta idag, men annars är det bra. Verkligen kul!
STEG 3 (lördag)
A: Hej, var är du nånstans? Är du på väg?
B: Ja... eller nej. Jag var verkligen på väg, men nu kände jag mig helt tjock i halsen. Konstigt. Jag får nog stå över.

Trestegsbangaren gör folk besvikna, om och om igen, och lägger ytterligare skuldkänslor till den redan tunga skuldryggsäcken.

Garfåglar


Garfågeln var en fågelart som helt hade specialiserat sig på fiske från låga klippor. Efter år av evolution hade den därför förlorat sin flygförmåga. Tyvärr medförde denna specialisering att den var lättfångad. Dessutom var köttet välsmakande. Den sista garfågeln slaktades 3 juli 1844 på ön Eldey utanför Island.
Jag brukar tänka på de där specialiserade djuren som liksom blev FÖR specialiserade och därmed sårbara. Jag kan jämföra med människor som också blivit för specialiserade, yrkesmässigt eller socialt. Udda, krävande människor, snudd på omöjliga. Omöjliga att anställa, omöjliga att bordsplacera, omöjliga att leva med. Stackars alla garfåglar! Eller borde man säga: Hurra för all världens garfåglar!

Rov eller rovdjur?


En del är bytesdjur. Andra är rovdjur. En del familjer utstrålar "bekväma växtätare" som tillsammans ligger och idisslar i skuggan. Andra jagar i glesa flockar över stäppen efter föda. Är du fågel fisk eller mittemellan? Rovdjur eller växtätare? Nattdjur? Skogens konung? Dinosaurie? Eller en ryggradslös mollusk?

05 april 2006

Fullständigt BANANAS!


Läste en gång regler för hur en ICA-personalfest bör genomföras. "Man ska ha roligt, men inte FÖR roligt tillsammans. Hellre skratt och fniss än gapflabb" och "Varför inte arrangera ett smaktest av varor i butiken – exempelvis knäckebröd?"
Tänk att vi måste standardisera våra umgängesformer jämt. Och tänk att just personalfester, konferensresor och kickoffer blivit en så viktig lekhage för oss. Det är som "fri lek" på daghemmets schema. Och eftersom de här tillfällena arrangeras så sällan, så blir alla fullständigt BANANAS när de väl blir av. Lådvinsboogie och slipsen i pannan!

04 april 2006

Blickarnas chicken race


Ibland känns blickarnas kraft. Vi krafsar på varandra, vill tränga in och se vem vi har framför oss. Stark eller svag? Med eller mot? Vän eller fiende? När blickarna konvergerar och slår in i oss, samtidigt, ser vi något i varandras inre. Rang, status, självsäkerhet, rädsla, blygsel. Det handlar om blickarnas chicken race – en positionerande maktbalansfunktion. Där har vi mycket gemensamt med djuren.

03 april 2006

Det trasslar


I en del möten blir det trassligt. Blickar feltolkas, ord betyder olika och missuppfattningarna staplas på varandra. Ofta finns det underliggande känslor som skuld, avund, och misstro.

Brunte


Jag tänker på gamla hästar. Samma stall år ut och år in, varje dag en meny av uteslutande hö. Så lugnt, så skönt. Ibland önskar man sig fler Brunte i bekantskapskretsen eller kvarteret. Så skönt när folk inte ändrar sig eller vill vara något annat. Så skönt när det lilla trevliga fiket ligger på samma adress år efter år och serverar samma blaskiga kaffe och samma torra wienerbröd. Beständighet!

01 april 2006

Icke-närvarande blick


När man är superstressad eller nere kan man känna att ögonen tröttnar och drar. Man ser – men ser ändå inte. Ser stillbilder där det finns rörelse och tvärtom. Blicken deltar inte.