”Du är så gullig när du är lite misslyckad”

Jag har länge velat skriva något om "kokett empati", "medkänsla med egen agenda" och "vänlighet med baktanke" men de ämnena delar hela tiden upp sig i fler och fler bilder och texter. Som den här. Vem tycker om en klapp på huvudet? Vem vill vara "stackars"? Och vem vill känna en omtanke som egentligen mumlar: "Du är så gullig när du är lite misslyckad"...
Är inte just det tilltalet väldigt vanligt när det gäller upprätthållandet av maktbalansen i förhållanden?

Aggressiv dumhet

Det finns ett slags Aggressiv dumhet. En dumhet som vill synas och höras. En dumhet som tränger sig på.

Hållningen!

Vissa dagar känns det som att allt bara handlar om hållning. Lite krum, lite titta under lugg, lite gå och titta i backen – och allt känns lite motigt och håglöst. Upprätt gång, rak i ryggen, blicken höjd, långt bort – och allt blir lättare.

PS. Det här var faktiskt den 200:e bilden/texten.

Urslem

Min
farfarsfarfarsfarfarsfarfarsfarfarsfarfarsfarfarsfarfars
farfarsfarfarsfarfarsfarfarsfarfarsfarfarsfarfarsfarfars
farfarsfarfarsfarfarsfarfarsfarfarsfarfarsfarfarsfarfars
farfarsfarfarsfarfarsfarfarsfarfarsfarfarsfarfarsfarfars
farfarsfarfarsfarfarsfarfarsfarfarsfarfarsfarfarsfarfars
farfarsfarfarsfarfarsfarfarsfarfarsfarfarsfarfarsfarfars
farfarsfarfarsfarfarsfarfarsfarfarsfarfarsfarfarsfarfars
farfarsfarfarsfarfarsfarfarsfarfarsfarfarsfarfarsfarfars
farfarsfarfarsfarfarsfarfarsfarfarsfarfarsfarfarsfarfars
farfarsfarfarsfarfarsfarfarsfarfarsfarfarsfarfarsfarfars
farfarsfarfarsfarfarsfarfarsfarfarsfarfarsfarfarsfarfars
farfarsfarfarsfarfarsfarfarsfarfarsfarfarsfarfarsfarfars
farfarsfarfarsfarfarsfarfarsfarfarsfarfarsfarfarsfarfars
farfarsfarfarsfarfarsfarfarsfarfarsfarfarsfarfarsfarfars
farfarsfarfarsfarfarsfarfarsfarfarsfarfarsfarfarsfarfars
farfarsfarfarsfarfarsfarfarsfarfarsfarfarsfarfarsfarfars
farfarsfarfarsfarfarsfarfarsfarfarsfarfarsfarfarsfarfars
farfarsfarfarsfarfarsfarfarsfarfarsfarfarsfarfarsfarfars
farfarsfarfarsfarfarsfarfarsfarfarsfarfarsfarfarsfarfars
farfarsfarfarsfarfarsfarfarsfarfarsfarfarsfarfarsfarfars
farfarsfarfarsfarfarsfarfarsfarfarsfarfarsfarfarsfarfars
(och några miljoner farfars till) farfars far var ett
litet litet urslem. Ja, helt enkelt ett pyttelitet gubbslem.

När vi var allt och inget

Vi föds. Vi går från pulserande rött till slamrande vitt. I samma stund börjar vi sortera bland intrycken, söka sammanhang, ifrågasätta, förstå... Innan vi föddes och innan vi hamnade i livmodern levde vi i allt och inget. Och då, den dagen, de årmiljonerna, när vi fortfarande bara var just allt och inget, hade vi kunnat födas precis när och var som helst. I en klippskreva i hällande regn. I skuggan av ett baobabträd på Afrikas savann. På golvet i en tvåa i Fruängen. På en förlossningsklinik i Irkutsk. 1972 eller 340 f.Kr. 1655 eller innan tideräkningen. Rik eller fattig. Blind eller döv. Osv.

Livets bok

Så mycket enklare livet vore om det fanns en bok som "objektivt" beskrev hela ens liv fram till nu. En osynlig redaktion sammanställde det levda livet, delade upp det i kapitel, år för år och händelse för händelse. Naturligtvis skulle samtliga drömda drömmar, grubblade grubblerier och erfarna erfarenheter finnas som bredvidläsning i mariginalen. Boken skulle kunna finnas i flera band, som en encyclopedi. Och man skulle enkelt kunna gå fram till den egna bokhyllan och dra ut delen "1977-1983 UNGDOMSÅREN". I lugn och ro skulle man sen fundera över det skrivna och levda i boken – saker som hänt, varför det blivit som det blivit och hur man fungerar.
Naturligtvis ska det gå att prenumerera på det egna livet. Tänk med vilken skräckblandad förtjusning man skulle höra hur de senaste tio åren pressas in genom brevinkastet och dunsar ner på hallmattan... Alla liv, alla böcker, skulle så småningom hamna på Kungliga Biblioteket i Stockholm. Kanske skulle en del känna att det då fanns någon mening med allt det levda slitet. Framför allt skulle vi kanske lära oss något mer om varandra.

LAILA

Eftersom vi har öppnat affär idag måste jag slå ett slag för den. LAILA heter den och ligger på Karlavägen 12, Stockholm. Lampor, ljusstakar, porslin, franska vinylskivor, accessoirer, prydnadssaker och fina presenter. Och mina bloggbilder. (25X25cm, med svart eller vit ram. Varje exemplar är unikt.) Kom och köp konserverad blogg!
Öppet ons-fre 12-18, lör 11-15. Välkomna!

Bitterhetens missionärer

Ibland möter man människor som blivit så bittra att de till och med blivit ett slags Bitterhetens missionärer. De förkunnar Jantelagen och berättar utförligt om livets orättvisor och allmänna jävelskap. De lovsjunger det drabbande ödet, som skördar offer nyckfullt och utan pardon. Självklart kan de Murphy's lag på sina fem krokiga fingrar.
De skräms med de svarta sidorna av sin egen livserfarenheter. Och när de lyckats med sin skrämseltaktik lyser deras svarta ögon: "Välkommen till mörkret!".
Tack och lov för att bitterhet inte smittar!

Galjonsfigurer

Om jag skulle beskriva syskonskapet i en "poetisk film", så skulle jag nog göra en jämförelse med galjonsfigurer. Ni vet träfigurerna som sitter längst fram, alldeles under bogsprötet, på gamla segelfartyg. När man är liten ligger man i samma hamn, medan skeppen fejas, lastas och riggas. Man skojar, skrattar, tjafsar, bråkar och gråter. Man tänker inte på framtiden, i alla fall inte längre än till nästa skoltermin. Än mindre anar man det där obevekliga, att man en dag skall skiljas åt. Att man är galjonsfigur i fören på VAR SITT skepp, som kommer att segla SINA EGNA hav och göra SINA EGNA upptäckter.

Eller också så skulle min poetiska film om syskonskapet beskriva syskonen som statyer – i var sin park. Var och en med sin helt egen karaktär.
I skymningen, när stadens ljud klingat ut och bara enstaka mopeder och bilar hörs, hör man statyerna ropa åt varandra. Dova mörka röster, utdragna vokaler, nästan som valarnas sång. Vad de egentligen säger går inte att urskilja, men lyssnar man noga kan man höra hur de saknar varandra.

Envar sin egen terapeut

Ibland har jag förskt göra "mindmaps" över vad jag egentligen går och bär på i huvet; Vad tänker jag på? Vad oroar jag mig för? Vad drömmer jag om? Hur ser jag på "då"? Hur attackerar jag "nu"? Och vilka tankar har jag om "imorgon"? Tunga frågor, kanske. En del verkar inte ställa sig några sådana frågor. Kanske har de inte tid. Kanske är de rädda att upptäcka något om sig själva.
"Envar sin egen terapeut" har jag skrivit i beskrivningen av Therapeutic Pictionary här intill. Många av de här bilderna och texterna har kommit till i svackorna. Att hjälpa sig själv i livets vågdalar kräver styrka att kunna tänka klart. Att kunna höja sig upp "över sig själv" – skaffa sig en överblick. Styrka är väl inget man har i övermått när man känner sig låg, men jag tror i alla fall att man många gånger kan vara sin egen terapeut i åtminstone de mindre livsfrågorna. Genom att vara uppmärksam på sig själv – och människor över huvud taget.

Antingen – Eller

Jag älskar dom där antingen-eller-frågorna man höll på med när man gick i mellanstadiet. Ni vet "Vad skulle du helst göra: Bo ett år i en liten trång rymdkapsel tillsammans med en feluppfostrad Dobberman i omloppsbana kring jorden eller slicka Hamburg Hauptbahnhofs offentliga toalett ren?".
På samma sätt brukade man fråga: "Vem skulle du helst tillbringa ett år på en öde ö med – Cissi eller Nettan?" Frågorna lärde en att det alltid finns ett alternativ som är lite bättre än det andra. Det gäller bara att se dom tydligt framför sig – skarpt och skoningslöst. Att vässa alternativen mot varandra.
Vadsomhelst – utom Hamburg Hauptbahnhof!

TACK

Idag (ikväll) vill jag tacka alla som vågar kommentera och filosofera bilderna - TACK! Det är det som är meningen. Och TACK till Sigge Eklund som skriver så snällt om den här pekboken i Bladet idag. TACK TACK!

Uppstoppade

Vi består till två tredjedelar av vatten. Fukt är liv! Men vi åldras vare sig vi vill eller inte. Vi torkar ut. Man kan säga att vi under vår livstid går från "rare" till "well done", om vi inte passar oss.
En del torkar inifrån. Idéerna och initiativförmågan tar slut. Nyfikenheten smörjer inte kroppsmaskineriet längre. Drömmarna blir till halm och tagel.
Andra torkar utifrån. Livets krasshet får huden att strama över knotorna. Vardagens rutiner ritar djupa veck och rynkor i huden. Kroppen blästras av livets stickande sanningar. Själen urholkas, kroppen blir ett hålrum – som gradvis ersätts av hö...

Nja, så illa behöver det inte sluta – Om vi vägrar bli uppstoppade!

Bajssäcken

Jag känner en känd journalist som ibland tyckte att han skrev... bajs. Både bajs på beställning och fritt skapande "eget" bajs. Han kände det som att bajset han skrev samlades i en stor säck och säcken fanns någonstans alldeles ovanför hans huvud. Han lutade sig fram emot mig och viskade: "En dag spricker bajssäcken" och så skrattade han så ögonen tårades. En annan journalist pratade ofta om Payback-time. Den dag då alla spaltsynder slår tillbaka, med full kraft. Syndaren straffar sig själv. Ytterligare en annan journalist skrockade ofta: "Ja, alla kommer vi (journalisterna) till kassan nån gång".
Visst är det något med det där ständiga tyckandet – alla de egna åsikterna som krönikörer (och bloggare) trumpetar ut. Åsikter på beställning, slarviga åsikter, illa skrivna åsikter, inställsamma åsikter, tillgjorda åsikter, "rätt åsikter", "rätt fel åsikter"...
Samma känsla har vi väl alla nån gång. Alla vi som uttrycker oss på något sätt i skrift eller som har för vana att babbla i tid och otid, om allt och inget, med bekanta och obekanta.

TV-tårar!

Jag blir lätt rörd. Framför teven eller på bio händer det ofta att jag överraskas av att tårarna kommer. Och det är ofta inför de mest uppenbara, uträknade filmiska snyftsekvenserna. Det kan vara hur dumma banala fåniga scener som helst. När de mest sentimentala känslorna står i linje med varandra så kommer dom – tv-tårarna. Och det spelar ingen roll om jag sett scenerna femtioelva gånger. Jag tjurar varje gång.

Mina mest minnesvärda gråtögonblick:

1. Lassie come home 1943. När skörden slår fel tvingas familjen Carraclough sälja Lassie till den dumma rike greven. Pojken i familjen kommer hem, ovetandes om att hans älsklingshund är såld. Men istället för hund hittar han ett målarskrin föräldrarna köpt för sina sista pengar som ersättning för hunden. Pojken slänger målarskrinet i trappan och slänger sig storgråtandes i sin säng = TV-TÅRAR!

2. Dallas avsnitt 181, 1985. Sue Ellen har börjat dricka igen sedan J.R. vänstrat med Mandy. Pam har förlorat först Bobby och sedan Mark Graison. Pam möter den smålulliga Sue Ellen i trappan på Southfork (dom har varit ovänner i nästan elva avsnitt) och säger något i stil med: "Jag tänker åka till Hong Kong för att söka efter Mark. Jag vill att du följer med mig. Vi kan shoppa där, ha roligt tillsammans och försöka glömma det som varit." Sue Ellen tackar ja till förslaget = TV-TÅRAR!

3. The Abyss 1989. En undervattensfarkost kapsejsar typ flera kilometer ner i havsdjupet. Besättningen måste förflytta sig till en annan miniubåt, men syret räcker inte till alla. Ed Harris lyckas ta sig över över, Mary Elizabeth Mastrantonio klarar det inte. När Ed Harris blåser in sitt sista syre i en kombinerad munmotmun och kyss, och den till synes döda Mastrantonio plötsligt vaknar till liv = TV-TÅRAR!

4. Sleepless in Seattle 1993. Scenen uppe i Empire State Building, Valentine's Day, just innan utsiktsplatsen skall utrymmas, då Tom Hanks och Meg Ryan möts = sjukt mycket TV-TÅRAR! (U Got Mail och slutscenen på stationen i Crocodile Dundee har samma effekt)

5. I princip alla Pixar-filmers slutscener = TV-TÅRAR! (Det är något särskilt att gråta till dataanimationer och "programmerade ettor och nollor"...)

Du har säkert dina egna gråtögonblick framför teven!

Tillgång till alla fack

Det heter ju att man kan vara "välmöblerad i skallen". Själv brukar jag tänka på att allt, verkligen rubbet, ligger i öppna fack. Ungefär som nycklarna i en hotellreception. Kunskap, minnen, erfarenheter, drömmar, mänskor, obetydligheter, storslagna fantasier. Det förflutna ligger lika tillgängligt som nuet. Det gäller alltså inte bara att möblera väl, utan också att ha tillgång till samtliga fack – hela tiden. Svaret på en fråga i ett fack kan ligga där man minst anar. Att medvetet eller omedvetet släcka ned delar av huvudet ökar riskerna för missförstånd, feltolkningar eller självbedrägerier. Jag tror att den totala öppenheten i huvudet , de öppna facken, är en rätt bra livsstrategi. (Teckningen blev inte så fin, men jag kör den ändå.)

Prata med sig själv

En del pratar stup i kvarten – riktiga pratkvarnar – men bara med sig själva. I huvudet. Människor i deras närvaro får bara lösa fragment. Ibland ingenting alls. (Och väldigt sällan de stora tankarna.)

Radiostyrda människor

En del människor går att radiostyra. Några går att trigga till handling genom att helt enkelt be dem utföra det man vill: "Du är för bra för att jobba där. Säg upp dig!" eller "Gå fram till henne och säg som det är – att hon är dumihuvet." Andra måste man tala tvärtomspråket med för att de skall göra det man önskar: "Du kommer aldrig att byta jobb!" eller "Du verkar vara en sån som vill leva ensam i resten av ditt liv".
Är du bra på att radiostyra vänner och bekanta? Eller är du en som ofta radiostyrs – utan att du vet om det?

Glad på fel sätt

Jag hade en gång en kollega som alltid var glad, positiv och käck. Ingen visste var hon fick all glädje ifrån. Några tyckte hon var lite FÖR glad, JOBBIGT glad. Lite för OFTA. Någon tyckte att hennes skratt inte lät… aptitligt. Att det inte riktigt lät som ”vanliga skratt”. Det hade något manierat och många ifrågasatte därför dess äkthet. På samma sätt var hennes humor lite för direkt, för påflugen. Ja, hela hon var faktiskt lite påfrestande.
Men hon var faktiskt glad, på riktigt – i hjärtat, och hon ville verkligen glädja och pigga upp andra utan några andra avsikter än att just få andra att må bra. Hon var glad på fel sätt – i just den här gruppen av människor. Grymt.