Inre och yttre trappor

En del behöver springa i trappor, gå långpromenader eller hugga ved när de blir ledsna och upprivna. Andra vänder sig istället inåt och springer runt i de inre trapporna.

Ratten och Motorn

Jag tror det var Ernst Billgren som för länge sedan beskrev kreativiteten (och förhållandet till livet i stort) med den här bilden. Det ska föreställa två motorer med två rattar. När man är ung är motorn stor och ratten liten. Man har all energi i världen men en rätt liten ratt att styra med. I takt med att man blir äldre minskar motorkraften medan ratten blir större. Man lär sig att styra och manövrera i takt med livserfarenhet.
Jag tycker bilden är bra att meditera över. Hur stor är min motor? Hur stor är min ratt? Det finns ju dom stackare som har en liten motor (knappt någon ork alls) och en väldigt liten ratt (dålig förmåga att styra – hitta rätt). Och så vidare.
Hur ser det ut för dig?

Man är som Man är

Det finns inga vred som reglerar manlighet utefter en given skala. Inga grafer och koordinater som förmår att ringa in den verklige mannen – han som är en riktig karl. Det finns tusen sätt att vara man på. Vi ser bara en bråkdel av dem.

Konstnären som åskledare?

Många brukar hävda att inspirationen kommer när man minst anar det, närsomhelst, på bussen, TJONG! som en blixt från klar himmel.
Min fasters mamma, konstnärinnan, sa en gång till mig att "Inspiration är ingenting man skall gå och vänta på. Den kommer medan man arbetar".
Det fungerar säkert olika för olika människor, men ju äldre jag blir desto mindre tror jag på konstnären som åskledare...

Skygglappar

En del människor verkar gå genom livet med skygglappar. Som om de inte vill låtsas om att delar av tillvaron existerar. Kanske för att den är hotande och oroande. Allt det där som lockar, som skulle kunna vara "ett helt annat liv". Bättre då att inte se det.

De egna genernas universum

Släktens förehavanden, relationer, dramer, åsikter, avundsjuka och skryt tar ibland allt för stor plats i huvudet. Den egna släkten blir ett eget universum. Den enda världen...
"I min lilla lilla värld av mormor... Och farmor. Och mamma. Och pappa. Och bröder. Och systrar. Och mostrar. Och fastrar. Och kusiner. Och barnbarn...

Dallas-familjer

Dallas, Falcon Crest, Dynasty... De första såporna i svensk teve handlade alla om en eller två rivaliserande familjer. Klaner. I tv-tidningarna brukade det finnas ett släktporträtt av Dallas-klanen eller Falcon Crest-familjerna, så att tv-tittarna kunde hålla reda på huvudkaraktärerna. Sedan dess har jag lärt känna många andra - riktiga - familjer och klaner. Blundar jag kan jag se dem posera, på samma sätt, som alla Ewings, Barnes, Channings, Giobertis och Carringtons. Vem är du i din släktsåpa?

Livets Cirkus

Cirkusens värld erbjuder mängder av metaforer och symboler. Minns att jag en gång satt på en cirkus i forna östtyskland och tittade på ett ganska ordinärt akrobatnummer. När jag såg akrobaterna klättra på varandras axlar kände jag plötsligt hur jag identifierade mig med särskilt en av dem. Där och just då stod det klart för mig: "Jag är den andra klättrar på!".
Sen dess har jag nog hunnit med att identifiera mig med allt från elefanten i den för trånga lastbilen, elaka clownen, "domptören" och kinesiskan som balanserar tio snurrande tallrikar...

Vilja vara greve

Det finns människor som vill framstå som grevar – med lyktor, krattad uppfart, jaguar, klackring och spritflaskor i jordglobar. Det finns människor som vill framstå som intellektuella - med stora bokhyllor med de rätta författarna, uppstoppade korpar och ansikten förvridna i svåra grubblande miner. Det finns människor med akademiska komplex – som känner sig hotade var gång akademiskt förvärvade kunskaper och vetande kommer för nära. Det finns människor som har ett ängsligt förhållande till det som populärt kallas "koll". För många är senaste modellen det enda alternativet. Komplex kan se ut på många sätt.

Nyheter oktober

Nyhet 1: Nu smyger Andyland igång sin webb shop med unika verk för vågade väggar, bl a finfina Therapeutic Pictionary Posters!
Nyhet 2: Tycker man att innehållet på denna sida känns lite tungt ibland kan man istället gå in på min nya struntblogg SVT NÖJE.
Just nu bjuds det på ett litterärt tema – dagen till ära.

C F H

Fjättrad

"Glad såsom fågeln i morgonstunden...
Nejvisstnej, så är det ju inte. Hur kunde jag glömma?"
Den som står i skuld är inte fri.

En veckas trogen tjänst

Alla dessa fragment. ALLT kommer i små portioner. Snuttifiering. Som alla dessa små roliga YouTube-filmer folk mailar varandra. Korta filmer – korta skratt. Verkligt viktiga personliga saker komprimeras vi till några ord i ett sms. På teve är det bara trailers för saker som ska komma – någon gång senare. Och de program som pågår ser vi bara som korta glimtar, medan vi zappar runt. Bloggarna läser vi i korta pauser, mellan annat. Några fragment här, några fragment där. Är det inte roligt klickar vi vidare. Verkligheten har max två sekunder på sig att fånga vår uppmärksamhet.
Rastlöshet och instant pleasure. Hur kommer 90-talisterna att stå ut med att befinna sig på en och samma punkt, i mer än några timmar? Hur ska de orka genomföra en treårig eller femårig utbildning? Allt annat går ju att klicka bort, zappa eller snabbspola. Kommer framtidens anställda få guldklocka efter en veckas trogen tjänst?

Tecken på att du börjar bli en haverist

Man brukar tala om haverister. I mina ögon är haverister människor som någonstans på livets väg blivit hårt provocerade och svårt kränkta. Deras person och hela "organism" har blivit så starkt kränkt att tanken på en upprättelse eller revansch tar över allt annat. Livet kan inte fortsätta förrän Den Stora Upprättelsen. Ofta blir det ett livsprojekt, som kostar både pengar och möda. Haveristen har hakat upp sig, som en maskin, blivit kvar i sina känslor, och detta alltmedan privatlivet rämnar.

Checklist. Tecken på att du håller på att bli en haverist:

• Du har svårt att glömma en oförrätt – kanske en flera år gammal sådan.
• Du börjar bli sjukligt uppmärksam också på små oförrätter och orättvisor (som t ex att vissa människor går före dig i köer, kvarglömd tvätt i tvättstugan, barnvagnar som inte står där de står etc).
• Du börjar skriva insändare – oftare "Dagens tistel" än "Dagens ros".
• Du relaterar nästan allt i din vardag till en särskild person (som på något sätt kränkt dig eller avvisat dig).
• Du skriver alldeles för många långa kärleksmail och sms till en och samma person – utan att få svar.
• Du börjar kommunicera med omvärlden genom tätskrivna lappar uppsatta på lyktstolpar och anslagstavlor.
• Du samlar sjukt mycket pressklipp och bilder – "bevis".
• Du skriver anonyma hat- och hotelsemail eller brev till de som kränkt dig.
• Du samlar ihop ett adressregister över de som kränkt dig (och deras lierade).
• Du börjar tillverka specialverktyg för allt möjligt. Till exempel krokar att fiska upp pantflaskor ur glasigloos med.
• Du surrar fast en mjölkback på cykelns pakethållare för dina "flygblad", insändarbrev, specialverktyg etc.
• Du börjar prata högt om oförrätterna med fullständiga främlingar – närsomhelst, varsomhelst.
• Du börjar sova med smutstvätt och halvätna mackor i sängen.

Sideboards

Jag känner att jag ofta har för mycket i huvet. Så mycket att det tynger mig ner till marken. Många tankar och funderingar är liksom halvtänkta ofärdiga fragment. I och med att de är oavslutade kan de inte heller strykas ifrån grubbellistan, vilket i sin tur gör att de fortsätter att spöka också i drömmarna. Resultat: konstant trötthet. Jag skulle behöva ett slags avställningsytor, sideboards, för delar av huvudinnehållet. Allt det där som faktiskt inte är så viktigt.

Huvudroll

Ett enkelt livsråd: Se till att spela huvudrollen i "Filmen om ditt eget liv".

Jagdominant

Bevare mig väl för jagdominanta mänskor! Dom slår dig i huvet med sina långa utläggningar om sig själva. De släpper inte in några utomstående otäcka "Du". Varje dag är en roman i DERAS liv. Vi andra är inte ens birollsinnehavare – vi är statister. De förhärligar myten om sig själva. JAG JAG JAG JAG JAG... (Eller är jag kanske lite sån JAG också?)

Kramen eller Handen?

Jag pratade med några vänner om hur vi män hälsar på varandra. Samtalet var intressant. Vi som är födda på sextiotalet kunde konstatera att kramen gjort stora landvinningar de senaste åren, men att den mer formella handen nu verkar återta förlorad mark. Kanske beror det på storstädernas brats-kultur och den rådande karriärshetsiga högkonjunkturen. Handslaget är på något sätt fortfarande hälsningsgesten 1A. Fortfarande kan den vara styrkemätning män emellan, där handslagets fasthet och attack avgör.
Gamla vänner kramas nästan alltid. Folk födda på 30- och 40-talet är generellt sett svårkramade. 50-talister och 60-talister velar mellan kramen och handen, medan 70-talisterna nog måste anses vara en kramande generation. Dock märks en skillnad sedan 70-talisterna kommit att bli den samhällsbyggande generationen. Den lite flummiga kramen får ibland ge vika för handslaget som ju traditionellt sett står står för stadga och mognad. Kramen kan lätt kännas otympligt tung och ansträngande då det skall hälsas på stora sällskap. I samma situation känns det repetitiva handslaget snabbt maskinellt och "utan känsla".
En typisk kramare som hälsar på en typisk handhälsare brukar ofta gå på handhälsarens linje och välja handen. Hälsningen brukar dock bli halvhjärtad, ofta lite ironiskt kommenterad med ett "Jaha, vi är så formella av oss?". Kramare som ändå överrumplar handhälsare med kramar kan ibland fullkomligt desarmera dessa, emedan en handhälsare sällan lyckas uppnå samma effekt då han handhälsar med kraft på en kramare. Osv.
Jodå. It's a jungle out there.