19 mars 2007

Bardepp


En av livets återvändsgränder: Deppa ensam i en bar.

8 kommentarer:

lovisa sa...

är inte det "typiskt svenskt"? att förutsätta att någon som är ensam i en bar deppar? Jag menar inte att många ensamma i barer inte deppar.
hörde (öron parabolantenner) ett sommarprogram med susanne ljung hennes Sommar det var cocktailstuk på programmet mkt bra musik hon har fin radioröst; första hon gör när hon kommer till N E W Y O R K är att glida in i en bar & dricka en minns inte riktigt rom & cola? liebframisch.. för där känns det naturligt man kan göra det
det är liksom en mötesplats om man vill & man kan sitta själv om man vill här är det så jag vet inte kategoriseringsbenäget
en klyscha; det är vädret, bland människor blir "man" skum "man" är inte van.. så har det varit det kanske förändras/ håller på att

lovisa sa...

vad jag menar (efter lite eftertanke.. minns dock inte exakt mer än att där jag skrev väder menar jag klimat) är att "här" drar sig alla för det som verkar deppigt, man förutsätter deppighet när någon står ensam i en bar = loser (från någon som nästan aldrig hänger på barer men är glad som en kalv på grönbete när jag väl är där.. eller nåt loser; osäker på ett eller två o)
någon annanstans i världen där man är VAN vid människor kan man dela deppigt och motsatsen med andra även i en bar utan att vara suspekt, människor är naturliga att umgås med "hej jag heter benny" LITE HULAHULASTÄMNNING
nä där gick jag över gränsen

Carl Fredrik Holtermann sa...

Min första text till den här bilden var: "Vad menade jag egentligen med den här bilden?". Jag hoppades ni skulle fylla i. Som ni alltid gör.

Lovisa: Nejmensjälvklart är inte varje ensam människa på en bar deprimerad. För många är baren en plats där man känner sig mindre ensam och där man kan känna sig som en del av en gemenskap genom att bara sitta tyst strax intill.
Att gång efter annan söka tröst i flaskan, på en bar, handlar om missbruk, ofta utlöst av en depression.
Det finns ju en bild av den ensamme mannen som sitter sist kvar och sluddrar fram sin livsångest till den ointresserade bartendern. En bild vi sett 1000 ggr på film.
Att lämna baren full varje kväll, och ursäkta det med att barbesöket är oöverträffat i sina terapeutiska kvaliteter måste väl ändå vara självbedrägeri?

g sa...

När jag växte upp brukade jag deppa vid ett fall. Det blev något vackert över deppigheten på detta sätt.

Ibland kan jag längta efter deppigheten och älvens rasande vattenstänk.

*lite svensk melankoli*

Anonym sa...

En annan del av just barhäng är väl att trots överförfriskade människor och kanske man själv också ibland (som överförfriskad) kan känna sig oerhört ensam och deppig. Att det kan slå en att utan alkohol på lokal, så skulle dessa människor INTE säga ett pip, man skulle själv aldrig ha lust att prata med dom, när de är nyktra och ute i det "vardagliga" livet. I mångt och mycket tycker jag att barhäng är en konstruerad miljö, som jag absolut behöver ibland, både vad det gäller att vara "tokigt" social eller att förundras över vilka beteenden som "dyker" upp, men jag kan hålla med Lovisa om att vi här i Sverige har ett "loser" seende, ensam i bar = deppig = svår = inga vänner = loser.
Ibland kan det ju faktiskt vara skönt att ha ett sammanhang runt sig, utan att för den delen vara delaktig... Själv så använder jag mig av caféer vid såna tillfällen.

lovisa sa...

pratade med en mexikansk kille HULAHULA han klagade på den oerhört märkliga raggningstekniken här... folk står & glor ensamma vid bardisken, man förstår att "han" är intresserad genom att "han" stirrar på "en" i flera timmar utan att komma fram, bara råglor (sa han)
"man" sitter i klister, har fastnat vid disken ovana ishavsnära eskimåer & isbjörnar
i mexiko sa killen, försöker man säga något till personen i fråga
jag har aldrig varit i mexiko
och är knappt på barer som sagt så jag vet inte (jag blir som en sociolog.. bl a)
hör
jag tycker det är mkt mera deppigt att folk sitter hemma & dricker
på en bar det är liksom drömmen om att ändå kanske MÖTA någon & prata med fast tja det är ju sorgligt ändå (som du menar det)
av någon anledning anses det vara sorgligare med en ensam kvinna som gör just så
män vänder sig på något sätt utåt ändå man skulle kunna säga faktiskt överfaller andra med livsångest
ja det var hemingway

Lemuren sa...

Hmmm, vi är åtmisntone inte rädda för att visa att vi är deppiga om vi går till en bar för att deppa. Att våga visa känslor är bra. Det är kanske det vi svenskar är bra på? Jag har fått för mig att vi svenskar internationellt ses som goda melankolister. I musik, film, teater, litteratur etc. Inte deprimerade hela tiden men när det väl händer så är vi ena jäklar på melankoli. Håller någon med eller är det bara jag som fått för mig något? Jag kanske har lyssnat för mycket på The Knifes Silent Shout?

Carl Fredrik Holtermann sa...

Bardepp känns ofta som en flykt och tröst jämfört med de mer konstruktiva grubblerierna. Ofta är det väl en fas. Man måste till slut ut ur de egna grubblerierna - ut ut ut - till en bar. För att inte helt gro ihop hemma i ettan. På så vis är väl baren en utmärkt arena. Man utsätter sig för möten och det kan ju vara bra. Jaja, stort ämne. Myyycket stort ämne.