12 mars 2007

Den kladdiga naturen


Ibland när jag varit alltför länge ifrån naturen känns den plötsligt svår att nå. Det är långt ner till marken. Allt är blött och kladdigt. Skogen känns stökig. Då är jag ändå gammal fältbiolog och fjällvandrare. Kanske är jag så mycket stadsmänniska när jag är stadsmänniska, och så mycket naturmänniska när jag är naturmänniska, att dessa trevande glapp uppstår? Jag vill i alla fall sträva efter att ha naturen med mig – var jag än är. Och vice versa.
(I helgen gick jag i alla fall i clinch med naturen.)

5 kommentarer:

Lars sa...

Visst var naturen alldeles särskilt förtjusande nu i helgen? Inte molnfri och inställsam utan ljummen, ljus och välkomnande med perfekt tajmat fågelkvitter.

LF

Spectatia sa...

Bra uttryckt, som vanligt. :-)

En hyllning till TP på min blogg idag.

Anonym sa...

Ibland säger du det på ett så bra sätt att jag blir tokig

Carl Fredrik Holtermann sa...

Tack, Miss Anonymous!

Lemuren sa...

Hmmm... känner inte igen känslan direkt men den är intressant.

Kan det fungera likadant för en sådan som normalt är stadsbo och har vistats ute i naturen länge? Blir staden alldeles för stel, kantig och tråkig? Eller hittar man oreda där och känner en sorts "kladdighet" då också?