12 mars 2007

Tillåtet


Tänk att alla får skaffa barn. Bara som så där. Hursomhelst.

10 kommentarer:

eija sa...

visst är det lite... skrämmande?

att man kan skapa nytt liv
att man kan råka skapa nytt liv
för njutnings skull

och livet måste sen näras
och livet måste sen levas. oavsett.

lovisa sa...

Usch i förrgår var jag så grinig över digitaltvövergången (carls pappa blev måltavla…); apropå carls pappa; vem som helst får skaffa barn bara så där. Det är sant.
Dina barn tillhör dig inte, de är barn av själva livets längtan
Jag kan inte förstå det stora, hur det går till, nya människor allting finns
ett mirakel

lovisa sa...

eller jo förstå kan jag ju men inte greppa

lovisa sa...

men jag ÄR ju vuxen, borde förstå, ta lite lätt på saker eller åtminstone lättare se det hela realistiskt livet, platta ut det lite, gråa till det
det är så svårt när det alltid är så stort

Carl Fredrik Holtermann sa...

Ja, jo, visst. Precisexakt. Eller: Ungefär så.

Lemuren sa...

Hmmm... såg för några dagar sedan Ricki Lake på trean. De diskuterade tonårsmammor och tonåringar som påstod att de ville ha och var redo för barn. Jag tittade med öppen mun och var helt förstummad. Hur tänker de där BARNEN egentligen? Barn ska inte ta hand om barn.

För att övergå till det lite mer allmänna barnskaffandet så tycker jag det är positivt att förstagångsföräldrar i dagens Sverige har en relativt hög snittålder: lite över 30 år har jag för mig. Men ibland kan man ändå undra och fundera över om värdet av ett liv idag verkligen är högre än t.ex. för 60 år sedan. Vad är ett liv värt idag? Hur ser vi egentligen på det?

gina sa...

Och tack gode gud för det!
(Idag vet vi ju vad det blev för resultat när NÅGON ANNAN bestämde vem som skulle få bli förälder; vem vill ha DEN tiden tillbaka?)

Mvh en tonårsmamma sa...

lemuren: Och en del vuxna ska inte ta hand om barn heller, det hör jag. Med din trångsynthet hoppas jag att det har gått bra ändå för ditt ev. barn.

Är det positivt enbart att snittåldern är ca 30 år? Har det inte mer blivit så att barn har blivit "projektet barn" ungefär som "projektet renovera huset"? Hur nyttigt är det för ett barn att vara ett projekt? Vem vill vara det perfekta barnet i en perfekt familj? Inte undra på att kön till bup är lång. Och längre kommer den bli, med alla gamla förstföderskor som vill ha "perfekta barn i en sk. perfekt familj".

Lemuren sa...

Tonårsmamma: För det första vill jag bara påpeka att jag inte missunnar alla under trettio deras barn. Tonårsföräldrar kan visst vara lika bra. Men en majoritet av tonåringarna bör nog idag kanske vänta med barn för de studerar väl och har inte så mycket pengar. Håller du inte med om att det blir liksom lite bättre för alla parter då? Jag tror vi har hakat upp oss för mycket på åldern här: den kan egentligen inte läggas som grund för hur vi är som personer.

Men om jag för en gångs skull ska generalisera och snitta lite i svenska folket lite här så bör jag ju säga att: ju äldre desto mer erfarenhet och klokare är man. Det skulle ju betyda att många av de trettioåringar som idag får barn första gången faktiskt är lite mer lämpade än de var för några år sedan.

Och sedan varat eller inte varat om detta "Projekt: Barn"'s spridning i dagens samhälle är en annan diskussion "blink, blink, cfh".

Lemuren sa...

SJÄLVKLART är barn ett projekt! Ett projekt att skapa en bra grogrund för barnet att utvecklas åt det håll den vill. Inom vissa ramar förstås så att det håller sig borta från t.ex. droger och kriminalitet. Jag tror du gör ordet projekt ett värre ord än vad det egentligen är. Se det som en vacker solros som behöver rätt jord, tillräckligt med vatten och hälsosamt solljus, kärlek och blompinnar när den behöver extra stöd. Det du är rädd för är de konstgjorda näringstillskotten som vissa tror gör "blomman" bättre och friskare. Eller att de börjar klippa och kröka blomman till det DE vill.

Och förresten, en liten reflektion om perfektionism: ALLA är perfektionister. En människa gör ju ALLTID det som den tror är bra eller perfekt för den själv, och perfekt ändras ju från person till person. Men perfekt uppnår vi ALDRIG, då skulle ju livet ta slut. Perfekt finns inte.

Eller förresten, jag vet vad perfekt är: perfekt är vägen som vi tar mot perfekt, som vi aldrig kommer nå.