28 mars 2007

Utekvällskänslor


När den ene i en relation skall gå ut brukar det utlösa en del känslor i hemmet. Mer eller mindre påtagliga. Det kan bero på hur ofta och hur länge han/hon brukar vara ute. Det kan bero på hur gärna den ena vill gå ut och hur mycket han/hon utstrålar det. I en del relationer kanske det mest är en som går ut. Avundsjuka, svartsjuka, rädsla, oro, känslan av att känna sig avvisad. (Det finns mycket att säga om detta. Berätta!)

19 kommentarer:

Spectatia sa...

"Brukar" det alltså vara så här? Scary...

lovisa sa...

nu tar jag igen då ur erfarenheterna mitt enda längre mkt långa förhållande gav på denna punkt;
knäppt nog (?? eller inte) var ingen av oss svartsjuk, avundsjuk, inga känslor rördes upp om den ena eller andra var någonstans & det hände ofta. Vi kände oss ovanliga tillsammans på var sitt håll "det finns ingen som oss" det var som en visshet, lite gammaldags.
så vi rörde oss fritt, kan inte tänka mig motsatsen
just det jag pluggade 3 år utomlands dessutom & han bodde kvar hemma

JLT sa...

Glad! Jag blir glad när jag skall ut och jag blir glad när min man skall gå ut för då får han göra nåt roligt (jag vet ju hur kul jag själv brukar ha) och jag får en kväll för mig själv hemma! Jag brukar köpa hem nåt gott att äta när barnen lagt sig och sitta och mysa med någon bra "tjej" film som min man inte vill se tex. Så utekvällskänsla är glad för mig vare det är jag själv eller mannen som skall gå ut.

Anonym sa...

Nycklar rasslar länge i låsen och älsklingen smyger runt i den nedsläckta lägenheten, stöter in i varje föremål och svär tyst för sig själv. Kryper ner i sängen med kalla fötter och andedräkt av öl och smygcigg. Sluddrar "hej älskling, Riche var som vanligt och jag längtade hem till dig" och somnar genast snarkandes. Sååå mysigt!!

Moddan sa...

Jag tror att alla som levt i någon form av förhållande känner igen sig i det där. Det optimala att unna varandra blir bara meningslösa ord. Jag har själv i något förhållande fejkat olust för en utekväll med vännerna, varför? För att mildra känslan hos min partner av att bli övergiven? För att det var så jag själv ville bli behandlad? Jag vet inte! Tycker idag bara att det är ett fattigt beteende.

Ylva sa...

Det är sant, det finns mycket att säga. Jag brukar ofta vilja gå ut och han där hemma fattar inte att jag vill gå ut utan honom. Har en kompis med samma problem så vi brukar försöka få våra gubbar att sitta hemma tillsammans och släppa ut oss.

zig sa...

Jag blir glad när han går ut. Men det får jag inte visa. Det är sååå skönt att ha några timmar för mig själv, han ute, dottern sover, jag myser. Ser fram emot nästa fredag när han ska gå på syntfest...

Anonym sa...

Känns som om detta "fenomen" drabbar båda, både den som är hemma och den som går ut... Olika förväntningar etc. Själv känner jag som ylva och zig, först att man ibland vill gå ut själv, utan partner, sen att det kan vara så skönt om den andre går ut själv så att man får lite egen pyssel, inte göra någonting kväll. Det kan vara det där senaste som ställer till "problem", för om man är för pushande på att den andre ska gå ut själv och ha roligt, det går ingen nöd på mig etc. Så har jag åtminstone känt och upplevt att det blir aningens motsatt effekt, att -VA?! Vill du att jag ska gå ut???
Precis som om det vore något märkligt att vilja vara hemma och kura själv, att det skulle ligga något konstigt oberoende bakom som den andra inte vill se och ta... Det blir liksom ett motsatt "lämnande" för stunden...Inte att vara den som ska gå ut och ha kul, utan den som är hemma och har det gött.

smul sa...

Det beror på hur ofta, och med vem och var när Han går ut. Jag har inget emot att han går ut alls, jag kan nog bli lite avundsjuk då och då, jag upplever nog att han har fler kompisar som vill gå ut än jag har. Jag säger det inte till Honom.
Ibland blir jag irriterad men det är när han jobbat helger, flera i rad, och går ut eller planerar alla aktiviteter utan mig. Då känner jag mig oviktig, otillräcklig = inte bra. Jag vill inte bara få stunderna när han råkar vara hemma och äta eller se på TV.

Lemuren sa...

Hmmm... Jag tänker i alla fall se till att det inte blir negativa utekvällskänslor i min kommande relation. Det känns ganska onödigt på något vis. Man måste kommunicera.

g sa...

vi går inte ens ut längre. så mycket för utekvällskänslor.

Cec sa...

Ni är väldigt förstående och verkar ha sunda förhållanden allesammans.

Jag känner igen det Fredrik ritar om. Dels från tidigare relationer när jag var yngre. Dels från ungefär hälften av alla runt omkring mig som har förhållanden (är själv singel). Man kan ju inte bestämma över en person varpå personen såklart "får" gå ut. Men genom att bete sig allmänt nervigt så njuter personen inte av att gå ut och Voila! man har skapat ett litet fängelse som det är meningen att man skall känna sig trygg i. Det är ständiga telefonsamtal, gråten i halsen och såvidare under utgången. Och genom att göra den personen som är ute skuldbelagd plus "utskämd" bland de han/hon är ute med har man betingat utgångar som något "obehagligt" som personen kanske inte gärna vill vara med om igen.

lovisa sa...

vad självgod jag låter
men så har jag fyllt år också fast det hade jag inte när jag skrev
0-1
jag är ju rädd för att bli dunderförälskad hjälp vad allt skulle inte det kunna ställa till
måste nog vandra i himalaya först fly på apostlahästarna
kärleksfly-ga inte nä (i mars nästa år säger jag till dem som frågar DÅ ramlar jag dit på allvar bara ett knappt år kvar)

lovisa sa...

näää nu skrev jag något självgott igen
hoppas vi är TVÅ som ramlar dit i mars nästa år
om det går att önska här på sidan
fram tills dess lagom varmt
det tar långt tid att tänka vid den här tiden
jag kan vänta till juni (nu vänder jag mig direkt till gud)

Carl Fredrik Holtermann sa...

lovisa: det kan nog bero på hur ofta man går ut, tror jag. Om man är två som ofta går ut och har var sitt stort umgänge som går ut på ungefär samma sätt så blir det lite bättre jämnvikt hemma.

anonym: hur många ggr kan det upprepas innan det blir tröttsamt?

moddan: man önskar ju att det här bara ska kunna ske utan att man ger och tar - typ. att det ska vara oladdat. och att en utekväll (eller egen tid) ska vara en gåva.

ylva: det är en svår situation om någon eller båda är konflikträdda. då blir det oerhört laddat att gå ut. (menar inte att ni/du haft det så).

zig: ensamhetsbehovet är svårt att hantera. tror på det där att liksom smyga sig till det.

smul: svårt när en går ut sjukt mycket mer än den andre!

g: varför?

cec: det är precis en sån situation (av många) jag försökte beskriva. där ingen har roligt och där utekvällen istället blir en arena för något destruktivt. det är ju inte så kul.

Carl Fredrik Holtermann sa...

lemuren: ja, kommunikation är hela grejen och lösningen. alltid.

Carl Fredrik Holtermann sa...

skrev fel i lovisa-kommentaren.
Så här menade jag:
En utekväll ska INTE VARA en gåva från den ena till den andre.

Anonym sa...

Hur många ggr det kan upprepas innan det blir tröttsamt?
Hur många som helst. Men kanske inte hur ofta som helst. Utgångspunkten måste väl vara att man i grunden VILL vara tillsammans, helt oavsett plats och tid. Soloute/hemmakvällar är nog acceptabla och ibland efterlängtade och önskvärda endast om de utgör undantag.

Anonym sa...

Skulle ljuga om jag sa att jag inte är lite avundsjuk ibland på min sambo när han går ut och jag stannar hemma. Han har vänner i vår nya hemstad medan mina vänner finns kvar i uppväxtstaden. För att bota den lilla tendens till avundsjuka har jag börjat göra dessa kvällar till en "ta-hand-om-dig-själv-happening". Jag köper hem mat som sambon inte gillar men som jag älskar, fixar fotbad och ansiktsmask samt hyr filmer som han absolut inte vill se. Helt plötsligt är avundsjukan som bortblåst och jag njuter i fulla drag av en avslappnad, ensam fredagskväll!