20 april 2007

Förtroendenas baksmälla


Jag jobbade en gång på en arbetsplats där alla tretton anställda hade anställts samtidigt. Vi hade blivit handplockade, hade sjukt hög lön och nu skulle här göras underverk!
Vi började med att ha fredagsvin på kontoret. Några bag-in-box inhandlades, alla skvalade i lite vin i sina plastmuggar och så satte vi oss i en ring i skuggan av kontorslandskapets yuccapalmer och benjaminfikusar.
- Jag tycker att det är viktigt att vi lär känna varandra. Alltså verkligen lära känna varandra. Kan vi inte liksom gå runt ett varv och presentera oss allihop? Jag heter Annelie och jobbar med New Business, sa Annelie som hade börjat med lådvinet en timme i förväg.
- Jag vet inte om jag har lust att vara så privat på det här sättet. Jag har jobbat på fyra, fem arbetsplatser och känner liksom att jag har gjort det här. Jag sätter en gräns här, sa Eva och markerade en privat gräns kring kontorsstolen hon satt på.
- Det är helt okej, HELT okej. Jag reschpekterar att du inte vill snacka om ditt privatliv. Det gör jag verkligen. För jag tycker att vill man inte prata om sitt privatliv ska man inte behöva göra det. Så tycker jag att vi ska känna här, sluddrade Annelie.
- Du då, vad har du... pysslat med, om man får fråga, fortsatte hon och pekade på killen som satt i tur.
- Jag heter Markus och är 33 år. Folk brukar rygga tillbaka när jag presenterar min bakgrund, sa Markus med nästan något hotfullt i blicken.
- Det gör inget. Du är bland vänner, för så tycker jag att vi måste känna här nu när vi ska jobba ihop. Allvarligt, det är helt okej, sa Annelie och sträckte sig klumpigt mot lådvinet för att trycka fram en skvätt rumstempererat vitt vin.

- Okej, sa Markus. Han tittade först ner i golvet som för att samla sig, men tittade snart upp igen och sa med allvarlig röst: Ja, till att börja med så kan jag säga att jag är produkten av en våldtäkt.

Alla tystnade. Vinglasen blev hängande i luften. Och om kontorsväxternas leca-kulor har ljud för sig, skulle man kunnat höra dem just där och då. Tystnaden var monumental.

- Du, sa Annelie. Jag tycker att det är så jävla starkt av dig att våga berätta det här för oss. Alltså allvarligt. Jag tycker det. Sån är jag. Jag tycker att man ska vara... (dricker ur vinglaset i ett svep) ärliga mot varandra. Det tycker jag.
Markus berättade om hur han blev till, om uppväxten med en styvfar som misshandlade både honom och hans mamma. Försiktigt började vi ställa följdfrågor, försökta runda av, lätta upp och mildra det tunga ämnet. Men presentationerna och bekännelserna i kretsen kring lådvinet blev alltmer privata och utlämnande.

Det blev en konstig kväll. Vi blev lådvinsberusade, gick ut på krogen, fortsatte på det personliga temat, lämnade ut oss själva, splittrades i smågrupper, kom ifrån varandra och åkte hem var och en till sig – med något undantag.
På måndagen hade vi inget att säga varandra. Vi var som utmattade av förtroenden, tunga av ett slags emotionell baksmälla. Vi hade varit för privata, för snabbt.
Några veckor senare gick företaget i konkurs. Vi har inte sett varandra sen dess.

PS. Namnen är fingerade och detaljer i berättelsen har ändrats.

9 kommentarer:

Anonym sa...

Jäpp, så mycket för den "ärligheten".
Känner igen detta, kanske inte så tragiska grejer, men att ibland ha sagt "fel" saker till typ fel person och sen önskar man att man bitit sig i tungan och hade haft det ogjort. Men å andra sidan lär man sig ju av sina misstag, eller??? Jag är rätt "snål" these days med att säga för myyyyyycket, bättre att vara lite lagom och sen se vart det bär, vad människor har för kvaliteter att ev. hantera saker och ting.
Ibalnd kan det ju bara vara en sån sak att man säger namnet på en x och vips så har fjädern fått en höna... Vissa typer kan ju helt enkelt inte hålla tyst.

The Lemur sa...

Att lära känna varandra för snabbt kan ibland förstöra vidare förhållanden och bekantskaper. Men vissa gånger så tycker jag att det klaffar till direkt och det privata blir plötsligt inte ett hinder. Svårigheten är att veta när det kommer att klaffa. Man måste känna sig fram.

The Lemur sa...

Tips och varning till alla: Jag har märkt att första gången jag försöker publicera en kommentar så funkar det inte för att Word Verification inte fungerar första gången. Då måste man skriva om Word Verification. Detta händer då och då ibland även fast jag är 100% säker på att jag har skrivit rätt. Men till slut så fungerar det alltid. Man bör nog kolla längst upp här på sidan att det står med grön text "Your comment has been saved" efter att man försökt. Då kan man vara säker på att kommentaren har skickats.

Anonym sa...

En annan sak är väl det där med privat kontra personlig?

INTE privat men personlig, det får man ju höra på åtminstone jobb med andra människor, vård etc.

Samma gäller nog överlag i detta samhälle, inte för privat på jobbet, men gärna hjärligt personlig. Detta kommer väl sig kanske av att vi i vissa situationer inte kan hålla isär sak och person, hettar det till är det kanske lätt att ta till det "förtroliga" som tjyvknep. Eller så är det att i avundsjukans tecken så att andra kan snacka ner någon annan genom att använda sig av de "svagheter" som kommit fram vid ett öppna- dig - för - alla - möte. Intigretet och tystnadplikt ligger tyvärr inte för alla.

Mig sa...

Hej Bildterapeuten!

Jag gillar den här bloggen och återvänder när jag får tid och kommer mig för. Historierna är fina och ärliga. Jag är också ärlig, kanske inte lika ärlig som dina historier.

Jag kanske borde skriva något mer, men det är så mycket man borde är i livet.

Tack för mig.

Eva Nygren sa...

Ja, en sådan intressant historia. Den handlar om hur vi inte mäktar med att se allt hos andra! Vi tror att vi vill, en del tror att det är bra, så himla bra med den där öppenheten. Men faktum är att avstånd är bra som förspel till närhet ...

Ylva sa...

Skönt att höra att man inte blir censurerad fast man inte skrivit något kränkande eller så. Det verkar som att kommentarerna inte blir skickade ibland.

Det här var verkligen intressant. Jag läste i dagens tidning (Smålänningen) om en amerikansk utbytesstudent som tycker att det är svårt att komma nära svenskar. Först kan man sitta och prata och ha hur trevligt som helst och nästa dag hälsar man inte ens. Hon skrev inget om svensk förtrolighet på fyllan, men det är ju ett känt fenomen att vi ofta måste dricka för att öppna oss.

jonny sa...

men att øppna sig så dær ær væl iof sig en bra ide. dock fredagsvin borde vara obligatoriskt på alla arbettplatser. hær i norge ær ordet vin en kniv som gør korrekta mæ'nniskor nervøsa. vældigt nervøsa. vilket jag inte vet om jag ska skratta eller gråta åt. men som sagt så tycker ja det var fint att læsa hærinne.

Carl Fredrik Holtermann sa...

Det är ju alltid jobbigt när nyfunna vänners stora förtroendena kommer som en "spya", SCHLOFFS, ut i den kalla verkligheten, innan man hunnit hejda dom.
I det här fallet satt ju de här förtroendena/sanningarna inte så långt inne. Ju större sanningar och tunga erfarenheter man bär på, desto lättare flyger de ut. I alla fall i en del fall.