13 april 2007

Utbytbar


Ofta hör man psykologer och allehanda livscoacher som predikar budskapet: ”Du är speciell! Du är unik!”. Samtidigt finns alltid den läskiga känslan där, nämligen den att man inte alls är unik. Tvärtom. Man är utbytbar.

17 kommentarer:

fröken Freud sa...

jag som blivande psykolog, tänker att det beror ju utifrån vilket perspektiv man ser det, utifrån indivd, det är inte utbytbart vilket barn som jag tar med mig hem från dagis. Men det måste inte vara just jag som jobbar på just den här platsen, det finns andra som kan klara av den uppgiften också. samtidigt en individ som del i en helhet.

Anonym sa...

Funkar inte din majl? /Slin

grattis till Körkortet!

Nathalie Winberg sa...

Alla är ju unika. Du är speciell och unik människa, precis som alla andra!

Spectatia sa...

Mm. Man är utbytbar. Och var kan man bytas ut? I utbyt-baren?

Pegah sa...

Det är konstigt men jag brukar känna att det alltid finns dubbletter av folk. Speciellt när jag lyckas skaffa nya vänner som är oroväckande lika mina gamla vänner..

smul sa...

ja eller i alla fall känslan av att vara otilräcklig. "Du är inte tillräckligt bra för att bli permanent" liksom.

Eva Nygren sa...

Det är lite jobbigt med det där uniksnacket. Samtidigt kan det ibland vara nyttigt att tänka att andra kan kanske göra det jag gör, annorlunda visserligen, men ändå.

qi sa...

Visst är man utbytbar, åtminstone i vissa relationer, fastän man är unik.

Anonym sa...

Det är ju en tröst att vara utbytbar. Det ger en åtminstone teoretisk möjlighet att spåra ut, lämna vardagen, bryta upp, dö, bryta mönster, välja annat utan att vardagen som vi känner den faller samman. Jag skulle aldrig ha vågat skaffa barn eller påbörja en karriär om jag trodde att jag var absolut behövd för att mina ungar och projekt skall utvecklas! Nu kan jag tänka att de nog är lite bättre med än utan mig, men att de skulle fortleva även om jag blv påkörd av en buss eller gick i kloster. /Liv

The Lemur sa...

Ibland känner man sig utbytbar och då är det inget roligt. Men ibland känner man sig unik och då är man glad, oftast. Själv så känner jag mig inte så ofta utbytbar men när det händer så känns det lite ledsamt. Det känns som att även fast man vill ge något till människor eller hjälpa dem så är det ointressant för dem.

The Lemur sa...

Får jag bara fråga något jag funderat på en tid: hur gör du dina fantastiska bilder? Kanske du kan göra det till ett eget inlägg och berätta lite om det? Eller är det så att trollkarlen aldrig avslöjar sina trick?

Carl Fredrik Holtermann sa...

Slin: JA, jag har missat att betala nic.se för mitt domännamn... Så alla ni kompisar som läser här - maila mig på teknikfientlig@gmail.com (inte cfh@cfh.se alltså).

Carl Fredrik Holtermann sa...

världens snällaste lemur:
Visst kan jag berätta hur jag gör mina bilder. Jag gör alla illustrationer antingen som klippta i papper, antingen gjorda i ett urgammalt quark x-press, ibland en mix av båda. Några illustrationer på senare tid är bara ritade med en hederlig penna.

Carl Fredrik Holtermann sa...

En gång satt jag med en arbetsgrupp där vi behövde diskutera ett företags framtid. Vi paratde i tioårsperspektiv. Vi slogs då av att ingen av oss närvarande skulle få uppleva effekterna av det vi beslutade om. Vi skulle antagligen inte jobba ihop ens om ett år. Kanske aldrig mer se varandra. Andra människor skulle ta över. Företaget skulle leva vidare och förändras i takt med att de anställda byttes ut, som cellerna i en kropp. Då minns jag att jag tänkte att det här är en form av "utbytbarhet".

Anonym sa...

Inegt nytt under solen, typ... Att vi alla följer mer eller mindre samma mönster från vagga till graven är en rätt skön känsla tycker jag, det innebär ju att man inte är så jävla unik i sina känslor, sitt sätt att agera, sitt sätt att se på världen etc. Trots detta är man ju ALLTID sig själv närmast, så både smått och stort i ens liv har ju aningens olika innebörd, men vi går alla från huvudfotingar och framåt.
För mig är det en liten tröst att veta att man inte behöver vända ut och in på sig själv i olika lägen, "allt" är redan gjort och känt, jag gör det bara på mitt vis.

Cec sa...

Håller med tidigare talare. Vi är utbytbara. På jobbet. I alla relationer. Möjligtvis att man inte är utbytbar i sin familj, där finns det ju inte hur många systrar, döttrar o s v. Vilket i o f s inte utesluter att man kan bli försummad för det. Man är utbytbar. Men någon gång händer det kanske att man blir saknad starkt i alla fall. Trots ens unikhet så blir man utbytt. Det beror antagligen mest på att det finns få människor som har en mall som enbart passar in på precis det unikum man är. I och med att det finns en viss tolerant i pusslet där ens egen pusselbit skall in (även om det finns vissa preferenser), så går många pusselbitar ner i hålet.

Man kan med andra ord ALDRIG vara säker på sin position. Öppnar upp både för skräck (man kanske inte vill bli utbytt) och för en känsla av att man kan slappna av (allt står inte och faller med mig).

//fine little day// sa...

Grymt snygg bild.