04 september 2007

Kronärtsblåvingen


Läste om en hotad fjärilsart (Kronärtsblåvinge) vars uttorkningskänsliga larver hotas av det moderna jordbrukets dikning. Mängder av insekters biotoper avskärmas och utsätts för hot från utsläpp i luften, via vattnet i marken och nya fienden som i sin tur är på flykt från sina naturliga biotoper. Ibland försvinner en art fullständigt och kommer aldrig tillbaka. Någonsin.
På samma sätt brukar jag tänka att vissa sätt att skriva, viss prosa, viss lyrik, plötsligt saknar sina naturliga biotoper. Ett visst sätt att beskriva vår omgivning, karaktärer och relationer. Vissa romanstrukturer, stilgrepp och vändningar. Vissa ord. Långsamt förlorar de alla sin jordmån. Ett berättande kvävs eller torkar ut. Och författarna står kvar, som torkade blomställningar i en kohage om hösten, utan läsare.
Naturligtvis blomstrar andra former av berättande, andra temperament och flöden. Och visst kan det vara vackert med torkade blomställningar i en kruka, men vissa röster tystnar och försvinner för gott. Precis som Kronärtsblåvingen.

5 kommentarer:

Anonym sa...

om den syns så finns den

lovisa sa...

Alla röster tystnar och försvinner för gott
Elfriedes språk tystnar inte av få läsare
Oftast går metaforöverhopade språk i graven; för mycket
inte för lite; tiden tydligt avläsningsbar
tidsandan; inte densamma som på 1800-talet
farligt om författare skriver för läsare (om man inte valt att skriva SPECIFIKT för läsare)
H P Lovecraft är ett bra exempel
Kafka; skrev utan tanke på läsare

lovisa sa...

motsatsförhållande där paradox
alla röster tystnar och försvinner
bara Elfriede är kvar
ensam med sitt språk & den sociala fobin

Anonym sa...

Vackert sagt och så sannt.

The Lemur sa...

Det där fenomenet är lite sorgligt. det visar på hur viktigt det kan vara att konservera vissa saker. Kan man tänka sig att bloggar är en sådan sak? Jag skulle vilja påstå det. Men jag tror att det blir mycket svårare eftersom att varenda bokstav man skriver skjuts ut i den digitala världsrymden och studsar och ekar omkring väldigt länge, den är ju nästintill större än vår egen värld på ett sätt.