Utekvällskänslor

När den ene i en relation skall gå ut brukar det utlösa en del känslor i hemmet. Mer eller mindre påtagliga. Det kan bero på hur ofta och hur länge han/hon brukar vara ute. Det kan bero på hur gärna den ena vill gå ut och hur mycket han/hon utstrålar det. I en del relationer kanske det mest är en som går ut. Avundsjuka, svartsjuka, rädsla, oro, känslan av att känna sig avvisad. (Det finns mycket att säga om detta. Berätta!)

Aktionsradien

För en herrans massa år sedan satt jag, författaren Stig Larsson och några till och åt Moules Frites på Wasahof efter stängningsdags. Vi hade fått "nycklarna och slattarna" och kvällen gick över i natt. Jag minns att Stig Larsson uppehöll sig vid begreppet "aktionsradie" och betonade gång på gång hur viktigt det är att alltid vara medveten om den egna aktionsradien (Just den natten handlade aktionsradien först och främst om vilken typ av kvinnor, och hur många, man skulle kunna erövra...).
Det är längesen. Men ända sedan den natten har jag ofta tänkt på aktionsradien som fältet av de egna möjligheterna och i dess utkanter möjligheternas gradvisa begränsning. Vilka jobb kan jag söka? Vilka språk behärskar jag? Vilka världar och sällskap kan jag röra mig i? Vilka liv kan jag leva? "Man skall alltid vinnlägga sig om att hålla aktionsradien så vid som möjligt!" inskärpte Stig i mig den där kvällen. Jag har försökt tänka så sen dess.

Via och livet

Läste just på tvättmedelspaketet och måste citera: "De mest spännande ögonblicken i livet är ofta de smutsigaste." Unilever och Via Sensitive vet mer om livet än man tror!

Krångliga sätt

Att bli författare och skriva en romantrilogi eller diktcykel måste vara ett av de krångligaste sätten att få bekräftelse. Andra krångliga sätt att få bekräftelse: Att backa stora lastbilar in till trånga lastkajer, att slå in Pont Neuf i silverfärgad presenning, att alltid ha årets modell av något av de dyraste bilmärkena... (Fyll på!)

Bardepp

En av livets återvändsgränder: Deppa ensam i en bar.

Parkettgolvsgråt

Parkettgolvsgråt: När man går omkring, på sina stora parkettgolv, och gråter utan att inse hur bra man egentligen har det.

Självporträtt

Härom kvällen satt jag med en spegel och ritade av mig själv. En uppgift jag inte gett mig själv sedan gymnasiet. Jag kan rekommendera det – vare sig man kan rita eller inte. Det kräver en koncentration och ett lugn man sällan behöver konfronteras med. Och någonstans har det ett slags terapeutisk effekt. Att lugnt och stilla betrakta sig själv, stanna upp, och verkligen se sig själv i ögonen.

Tillåtet

Tänk att alla får skaffa barn. Bara som så där. Hursomhelst.

Den kladdiga naturen

Ibland när jag varit alltför länge ifrån naturen känns den plötsligt svår att nå. Det är långt ner till marken. Allt är blött och kladdigt. Skogen känns stökig. Då är jag ändå gammal fältbiolog och fjällvandrare. Kanske är jag så mycket stadsmänniska när jag är stadsmänniska, och så mycket naturmänniska när jag är naturmänniska, att dessa trevande glapp uppstår? Jag vill i alla fall sträva efter att ha naturen med mig – var jag än är. Och vice versa.
(I helgen gick jag i alla fall i clinch med naturen.)

Alla avstånd kan mätas

Jag minns en episod från min sons tid på dagis. Det var en pappa till ett av barnen som var lite äldre än de andra. Jag tror han var VD för något stort industriföretag, kom alltid klädd i kostym och kamelhårsulster, och brukade lägga ut en liten näsduk i sandlådan när han skulle gå ned på knä för att fånga in sin son. När sonen sprang till andra änden av sandlådan var han tvungen att flytta näsduken osv. När han väl fått fatt på sin son gällde det att få på honom overallen. Jag minns hur sonen brukade slingra sig som en orm i hans grepp och hur pappan till sist gav upp med en suck. Långsamt reste han sig upp från näsduken och sandlådan, spände ögonen i sin son och sa med VD-rösten: "Carl, jag vägrar argumentera med dig om det här. Nu är du så god och gör dig redo för hemgång."

Mellan alla föräldrar och barn finns det ett avstånd. Kort eller långt. Det avståndet borde ha en egen måttenhet.

PS. Carl gjorde sig inte klar för hemgång. Till det krävdes två tålmodiga dagisfröknar.

Förklara världen!

Jag tycker om att tänka på saker som om de var helt nya, obegripliga, och hur de skulle beskrivas för typ en utomjording. Ett exempel: "På vår planet blir en del arga ibland på saker som är fel och orättvisa. Då samlas dom i stora flockar och bråkar och kastar fyrkantiga stenar som egentligen är till för att gå på. Därför behövs det några som går omkring och håller ordning och som kontrollerar att alla sköter sig. Ibland sitter dom som håller ordning på en annan varelse, som också finns på vår planet, som är väldigt bra på att springa, men som tyvärr måste lära sig att lyda oss så den inte springer tillbaka till skogen igen. Varelsen som är så bra på att springa måste ha ett skydd för sina ögon så ingen kan skada dom. Den som håller ordning måste också ha ett sånt skydd och en hård hatt ifall någon kastar en fyrkantig sten. Han har också en hård pinne som han kan banka i huvet på dom som bråkar. Och en liten farlig grej som det kommer hårda kulor ur, som den som är riktigt dum kan dö av om den får dom på sig. Hela den här grejen, alltihop, kallar vi Ridande polis."

Mannen och dammsugaren

Många män ser sig som hjältar när de äntligen dammsugit eller varit i tvättstugan. De vill ha uppskattning för utfört arbete. Några mystifierar vardagssysslorna, försöker göra dem spännande. De ser tvättstugan som en scen i en Almodovarfilm. Andra gör städandet till en lek eller tävling, för att över huvud taget orka städa. När de städar, vill säga.

Vad önskas?

Okej, kära läsare av denna blogg. Jag har lådan full med nya bilder. Antingen leker vi fiskdamm eller också önskar ni. Vad vill ni ha? Vill ni ha bilder på temat kärlek och relationer? Eller vill ni ha några av de nya hemmasnickrat filosofiska bilderna? Eller kanske bilder som handlar om hur vi beter oss på jobbet? Eller kommer ni på något annat ni vill se mer av? Kom med förslag! Imorgon kommer första nya bilden.

Mer-ben-än-huvud-vecka

Ingen har väl missat att det pågår ett sportlov just nu. Här i Stockholm känns det tomt. Alla som brukar springa på trottoarerna är bortresta. Och även fast jag inte har min son just den här sportlovsveckan så försöker jag ha lite sportlov jag också. Försöker helt enkelt vara lite mer i benen än i huvet.