Att välja sina ord

För ett antal år sedan hade jag fått i uppgift att ta fram omslag till årets upplaga av telefonkatalogen. Idén var "Ord" och den naturliga samarbetspartnern var Svenska Akademien och Sture Allén. Tanken var att ord associerade med olika intresseområden skulle presenteras på varje enskild katalogdel.
Det var en märklig sommar. Sture Allén och jag satt i långa telefonsamtal och gick igenom ord för ord till varje katalogframsida, sammanlagt 33 stycken. Det tog sin tid. Vi stannade ofta till vid enstaka ord, vackra ord, och Sture gav målande beskrivningar av ordets ursprung och betydelse.
Just den sommaren minns jag också av helt andra anledningar. Mitt privatliv var ovanligt rörigt. Nyskild, boende på olika adresser, nytt jobb, ny relation – allt handlade om tillvaro och existens. Sådant kan vara svårt att härbärgera inom sig, att behålla för sig själv. Så när jag en morgon skulle ringa Sture Allén för att gå igenom Gotlandskatalogens alla ord (på temat djurskötsel) brast det för mig:
"Hej Sture, oj, det har varit så mycket nu, jag har skilt mig och jag bor bara tillfälligt i en etta på Folkungagatan och..."
Jag pratade fort och osammanhängande. I andra änden av luren var det tyst. Knäpptyst. Sekunder kändes som en evighet. Vad hade jag sagt?
Så hörde jag Sture Alléns lugna, behärskade, röst i andra änden av luren igen:
"Du menar att du har haft problem av privat karaktär?"

Jag har försökt tänka på det där sen dess. Takt och ton. Att välja vem man involverar i det mest privata. Att skilja mellan privat och personligt. Bloggvärlden är ibland till sin natur generande privat. På avstånd är säkert även denna blogg privat. Men jag försöker att sätta en gräns. Jag är en förespråkare för lås på dagböcker.

Räkna inte de lyckliga stunderna blott!

Vi kämpar och sliter för att få ett lyckligt och bra liv, evig frid och harmoni. Ett halvbra rätt okej liv duger det med. Men en del är mer kräsna än andra. De har en tydlig bild framför sig av hur livet skall se ut, en viss dag, en viss sekund. De drömmer om att få sitta i ett viss hem, i något visst hörn av världen, ha en viss karriär med ett visst mått på bekräftelse, uppskattning och framgång. Helst tillsammans med en viss man/kvinna, med en viss karriär osv. De väntar på SITT liv, det drömda lyckliga livet – På en balkong med utsikt över en azurblå bukt, med immiga champagneglas, just när solen går ned.

De jag tänker på, som tänker så, drömmer om ett liv där lyckan är konstant. Vägen dit är bara en transportsträcka. Allt annat, som inte motsvarar drömbilden av livet, möts av ointresse eller ses som hot.

Det kan gå många år innan de når sitt mål och sin balkong med utsikt över en azurblå bukt, med immiga champagneglas, just när solen går ned. Det kan gå många år innan de inser att det drömda lyckliga livet kanske bara existerar som några intensiva sekunder. Några sekunder innan det blir kallt på balkongen, champagnen är slut och den ena säger att hon vill gå och lägga sig för att hon är trött och han sitter kvar och dricker av det varma lådvinet, dricker alldeles för mycket av det varma lådvinet, innan han lägger sig bredvid henne, ser gulflimrande porr på den lilla hotellteven och somnar och drömmer om ett annat liv, en annan balkong, andra lyckliga sekunder.

Vem äger problemet?

Ett vanligt sätt att behandla vardagslivets småproblem i en relation är att ställa frågan: "Vem äger problemet?". Vi talar då om stora frågor som golv som aldrig dammsugs, disk som aldrig diskas, sängar som aldrig bäddas, tvättider som aldrig bokas, strumpor som ligger och slänger osv. Man ska ställa frågan: "Vem i relationen äger problemet att det ligger en ensam tubsocka på en stol" och komma fram till svaret: "Om du störs av strumpan som ligger på stolen är det kanske du som skall plocka bort den?". Jag har aldrig förstått resonemanget. Har aldrig förstått på vilket sätt frågan skulle öppna för konstruktiva lösningar. Smågnatet om strumpor och dammsugning döljer ju ofta större problem. Eller?

Liv och dikt

En del lever sina liv som om de vore litterära, uppdiktade i realtid. De ser på allt som händer dem som kapitel i en roman. Ibland tar boktanken över. De för in nya intriger i boken, nya karaktärer och miljöer och låter huvudpersonen reagera – på ett litterärt sätt. Livet blir fiktion. Huvudpersonen är inte närvarande.

Vattna kärlek

Man måste komma ihåg att vattna lite kärlek på nära och kära, och lite alla möjliga, då och då.

Minnenas kvicksand

Ibland får man akta sig så man inte fastnar i minnenas kvicksand.

Vem umgås du med mest?

Ett enkelt, men obehagligt, cirkeldiagram. Hur mycket av din vakna tid får jobbet? Chefen? Den/de du lever med? Vännerna?

Lyxpusslet

Det finns livspusslet och det finns lyxpusslet. Ett stressande livsprojekt utan tillstymmelse till, just det, liv.

Vafan ska man göra?

Tidstypiskt: Jag minns att Aphex Twins Windowlicker gick på MTV och att jag såg mina två vänner sitta på golvet lutade mot väggen. Förutom MTV var det en tyst kväll. Vi satt bara tysta i flimret från teven. Då och då kommenterade vi något i rutan.
Hannes vände sig plötsligt till mig och sa: "Så här sitter vi varje kväll, Lina och jag. Vafan ska man göra? Alltså allvarligt? Ska man liksom typ ha en... hobby?"

Lite space

Anti-stress-tips: Det är bättre med lite space mellan varje "GÖRA".