04 september 2007

Kronärtsblåvingen


Läste om en hotad fjärilsart (Kronärtsblåvinge) vars uttorkningskänsliga larver hotas av det moderna jordbrukets dikning. Mängder av insekters biotoper avskärmas och utsätts för hot från utsläpp i luften, via vattnet i marken och nya fienden som i sin tur är på flykt från sina naturliga biotoper. Ibland försvinner en art fullständigt och kommer aldrig tillbaka. Någonsin.
På samma sätt brukar jag tänka att vissa sätt att skriva, viss prosa, viss lyrik, plötsligt saknar sina naturliga biotoper. Ett visst sätt att beskriva vår omgivning, karaktärer och relationer. Vissa romanstrukturer, stilgrepp och vändningar. Vissa ord. Långsamt förlorar de alla sin jordmån. Ett berättande kvävs eller torkar ut. Och författarna står kvar, som torkade blomställningar i en kohage om hösten, utan läsare.
Naturligtvis blomstrar andra former av berättande, andra temperament och flöden. Och visst kan det vara vackert med torkade blomställningar i en kruka, men vissa röster tystnar och försvinner för gott. Precis som Kronärtsblåvingen.