23 januari 2008

Vindens suck och ödets nyck


En gång för flera år sen hade jag satt mig vid skrivbordet för att påbörja Den Stora Romanen. Bordet var städat, kulspetspennorna utplockade ur sin vacuumplast och A4-pappren låg i en lagom bunt, beredda. Det var vår och jag hade fönstret öppet. Jag hörde sparvarna i buskarna utanför, det var sol och hela känslan den där dagen var ”Pånyttfödelse”.
Jag började skriva, skrev en bra början, full orkestrering, allt föll på plats direkt. Inledningen följdes av en inspirerad dialog, något höll på att hända. Det här kunde bli något. Jag sträckte mig efter ett saftglas jag hade stående på byrån bakom mig.
I samma stund kom en liten vindpust från fönstret. Tillräcklig för att skyffla upp A4-pappret jag just klottrat på. Tillräcklig för att tippa pappret över ända och ner i papperskorgen som stod därinunder.
Vinden hade talat. Slumpen hade talat.
Jag lade ifrån mig pennan. Nog skrivet. Åtminstone för den dagen.

1 kommentar:

Eva Nygren sa...

Det tycker jag faktiskt var väldigt synd. Jag njuter alltid av det textuella i din blogg lika mycket som av dina bilder. Du skriver bra. Jag vet att du har skrivit, men har du skrivit skönlitterärt? Kanske borde jag googla istället, som man idag plägar göra. Men du kanske istället kan svara.