Therapeutic Pictionary

Kalenderår

2008-01-25T14:40:00.000+01:00

Jag kan dela in mitt liv i olika kalenderår beroende på vilken kalender jag använt. Det här året använder jag en Planeringskalender. Förra året gick jag mer efter min Flaneringskalender...

Vindens suck och ödets nyck

2008-01-23T23:11:00.000+01:00

En gång för flera år sen hade jag satt mig vid skrivbordet för att påbörja Den Stora Romanen. Bordet var städat, kulspetspennorna utplockade ur sin vacuumplast och A4-pappren låg i en lagom bunt, beredda. Det var vår och jag hade fönstret öppet. Jag hörde sparvarna i buskarna utanför, det var sol och hela känslan den där dagen var ”Pånyttfödelse”.
Jag började skriva, skrev en bra början, full orkestrering, allt föll på plats direkt. Inledningen följdes av en inspirerad dialog, något höll på att hända. Det här kunde bli något. Jag sträckte mig efter ett saftglas jag hade stående på byrån bakom mig.
I samma stund kom en liten vindpust från fönstret. Tillräcklig för att skyffla upp A4-pappret jag just klottrat på. Tillräcklig för att tippa pappret över ända och ner i papperskorgen som stod därinunder.
Vinden hade talat. Slumpen hade talat.
Jag lade ifrån mig pennan. Nog skrivet. Åtminstone för den dagen.

Rötter

2008-01-22T00:25:00.000+01:00

Det måste finnas en gräns för hur många gånger en människa orkar dra upp sin rot – från relationer, jobb, lägenheter...

Skådekök

2008-01-17T16:49:00.000+01:00

Funderar lite över det senaste årtiondets kökstrend. Jag tänker på de stora dyra designade kladdfria köken. Köken som ser mer ut som obduktionssalar. Dold förvaring, gigantiska avställningsytor, skåpluckor och kranar utan handtag, ismaskiner som står och fryser is medan vi tänker på annat. Av maten ser man inte en smula.
Köken står bara där och väntar på att få visas upp. På Nordiska museet finns en monter som visar gamla tiders "skådebröd" - bröd som bara var till ögonfägnad, som inte var till för att ätas. Idag är det inte bara maten som är till för att beskådas. Hela köket är ett skådekök - en del i ett större karriärsbygge. Hur ser det ut hemma hos dig?

De tre stånden

2008-01-04T19:56:00.000+01:00

Glöm adel, präster, borgare och bönder. De nya stånden heter Kändis, Gatekeeper och Wannabe.

Hjärnkok

2008-01-04T19:48:00.000+01:00

Datorerna rymmer mer och mer. Säkert mer än någonsin våra dagböcker och anteckningsblock gjort. Datorerna med alla sina dokument, mappar, Internetsidor, bilder, filmer och inboxar blir en del av oss. Vi kanske inte kommer ihåg allt vi har i våra datorer, men förmodligen bär vi med oss mer i skallen nu än vad tidigare generationer gjort. Flödet av information och underhållning flödar också sedan datorn stängts av. Vi har svårare att gå från ON till OFF. Att verkligen vila. Våra hjärnor kokar.

Krångliga

2008-01-04T19:46:00.000+01:00

ALLA människor är krångliga. Så är det bara.

Bara barn

2008-01-04T19:43:00.000+01:00

Ju äldre jag blir desto mer är jag övertygad om att det inte finns några vuxna. Jag har blivit lurad. Alla är barn till dom dör – även om dom har villa, portfölj och kombibil. Säg emot mig den som kan.

Brain vs. Biceps

2008-01-04T19:39:00.000+01:00

Jag brukar fundera över vad som kom först: Hjärnan eller Handen? Var det så att apmänniskorna med tiden fick så avancerade händer att hjärnan var tvungen att växa för att ta tillvara deras möjligheter? Eller var det hjärnan och vår förmåga att kommunicera som upptäckte händernas alla användningsområden?
Idag behöver vi händerna mest till tangentbordet, spelkontrollen och fjärrkontrollen. Hjärnan, mer än händerna och kroppen, är vårt främsta vapen i yrkeslivets survival of the fittest.

Idéklimatet

2008-01-04T19:02:00.000+01:00

Glaciärerna smälter. Istäckena vid polerna krymper för varje dag. Har man inte också en känsla av att idéerna krymper på samma sätt? Att vi nått någon form av peak och nu får finna oss i att återanvända oss själva?

Kronärtsblåvingen

2007-09-04T11:25:00.000+02:00

Läste om en hotad fjärilsart (Kronärtsblåvinge) vars uttorkningskänsliga larver hotas av det moderna jordbrukets dikning. Mängder av insekters biotoper avskärmas och utsätts för hot från utsläpp i luften, via vattnet i marken och nya fienden som i sin tur är på flykt från sina naturliga biotoper. Ibland försvinner en art fullständigt och kommer aldrig tillbaka. Någonsin.
På samma sätt brukar jag tänka att vissa sätt att skriva, viss prosa, viss lyrik, plötsligt saknar sina naturliga biotoper. Ett visst sätt att beskriva vår omgivning, karaktärer och relationer. Vissa romanstrukturer, stilgrepp och vändningar. Vissa ord. Långsamt förlorar de alla sin jordmån. Ett berättande kvävs eller torkar ut. Och författarna står kvar, som torkade blomställningar i en kohage om hösten, utan läsare.
Naturligtvis blomstrar andra former av berättande, andra temperament och flöden. Och visst kan det vara vackert med torkade blomställningar i en kruka, men vissa röster tystnar och försvinner för gott. Precis som Kronärtsblåvingen.

Smågrus

2007-06-11T07:38:00.000+02:00

En gång för länge sedan, jag gick första året i gymnasiet, gick jag omkring på Blasieholmen och fotade. Det var tidig morgon, folktomt. Nästan. I Grevgränd, den lilla gränden mellan Arsenalsgatan och Grand Hotel, mötte jag finansmannen Anders Wall. Jag såg honom först på håll. Det här var i början av 80-talet, en tid då han var en mycket omskriven person, en av Sveriges rikaste och nybliven styrelseordförande i Volvo, det gick inte att missta sig på den långa gestalten i kamelhårsulstern.
Plötsligt såg jag hur han böjde sig ner och plockade upp något från trottoaren. När vi sedan möttes i gränden höll han snabbt upp fyndet från gatan, en 25-öring, och sa: "Man skall ha respekt för smågruset!" innan han stoppade myntet i kavajfickan.

Flera år senare stod jag i baren på Hannas, på Söder. Jag stod och pratade med en kompis kompis. Jag visste att han hade en halv miljon på banken, något som var förskräckligt mycket pengar i en tid då man var beroende av studielån. Han hade tjänat en del av pengarna på några blygsamma aktieaffärer, men framför allt hade han alltid varit sparsam. Vi pratade om pengarna och jag minns att han gjorde en konstpaus innan han tittade mig i ögonen och sa: "Pengar är bara ett intresse. Du väljer att vara intresserad eller inte."

Mitt sista citat kommer från min revisor: "Dålig ekonomi handlar väldigt sällan om pengar."

En hårsmån från en bra dag

2007-06-08T13:12:00.000+02:00

Tänkte nyligen på begreppet Bad hair day och hur fånigt vi funkar. Hur fånigt JAG funkar. Jag har inget hårsvall direkt. En ganska vanlig spretig mansfrisyr med rötterna i Morrissey och 50-talet snarare än något annat. Håret spretar lite kring min lugg. Jag har rejäla virvlar. Helst ska en viss del av håret spreta åt ett visst håll. En annan del av håret måste riktas åt ett annat håll. Det här handlar alltså om typ fem kvadratcentimeter av hela min appearance. Ändå är det avgörande för dagsformen. Bra luggspret = bra dag. Dåligt luggspret = dålig dag. Och jag är helt övertygad om att ingen märker nån skillnad...

Att välja sina ord

2007-05-29T09:47:00.000+02:00

För ett antal år sedan hade jag fått i uppgift att ta fram omslag till årets upplaga av telefonkatalogen. Idén var "Ord" och den naturliga samarbetspartnern var Svenska Akademien och Sture Allén. Tanken var att ord associerade med olika intresseområden skulle presenteras på varje enskild katalogdel.
Det var en märklig sommar. Sture Allén och jag satt i långa telefonsamtal och gick igenom ord för ord till varje katalogframsida, sammanlagt 33 stycken. Det tog sin tid. Vi stannade ofta till vid enstaka ord, vackra ord, och Sture gav målande beskrivningar av ordets ursprung och betydelse.
Just den sommaren minns jag också av helt andra anledningar. Mitt privatliv var ovanligt rörigt. Nyskild, boende på olika adresser, nytt jobb, ny relation – allt handlade om tillvaro och existens. Sådant kan vara svårt att härbärgera inom sig, att behålla för sig själv. Så när jag en morgon skulle ringa Sture Allén för att gå igenom Gotlandskatalogens alla ord (på temat djurskötsel) brast det för mig:
"Hej Sture, oj, det har varit så mycket nu, jag har skilt mig och jag bor bara tillfälligt i en etta på Folkungagatan och..."
Jag pratade fort och osammanhängande. I andra änden av luren var det tyst. Knäpptyst. Sekunder kändes som en evighet. Vad hade jag sagt?
Så hörde jag Sture Alléns lugna, behärskade, röst i andra änden av luren igen:
"Du menar att du har haft problem av privat karaktär?"

Jag har försökt tänka på det där sen dess. Takt och ton. Att välja vem man involverar i det mest privata. Att skilja mellan privat och personligt. Bloggvärlden är ibland till sin natur generande privat. På avstånd är säkert även denna blogg privat. Men jag försöker att sätta en gräns. Jag är en förespråkare för lås på dagböcker.

Räkna inte de lyckliga stunderna blott!

2007-05-15T23:48:00.000+02:00

Vi kämpar och sliter för att få ett lyckligt och bra liv, evig frid och harmoni. Ett halvbra rätt okej liv duger det med. Men en del är mer kräsna än andra. De har en tydlig bild framför sig av hur livet skall se ut, en viss dag, en viss sekund. De drömmer om att få sitta i ett viss hem, i något visst hörn av världen, ha en viss karriär med ett visst mått på bekräftelse, uppskattning och framgång. Helst tillsammans med en viss man/kvinna, med en viss karriär osv. De väntar på SITT liv, det drömda lyckliga livet – På en balkong med utsikt över en azurblå bukt, med immiga champagneglas, just när solen går ned.

De jag tänker på, som tänker så, drömmer om ett liv där lyckan är konstant. Vägen dit är bara en transportsträcka. Allt annat, som inte motsvarar drömbilden av livet, möts av ointresse eller ses som hot.

Det kan gå många år innan de når sitt mål och sin balkong med utsikt över en azurblå bukt, med immiga champagneglas, just när solen går ned. Det kan gå många år innan de inser att det drömda lyckliga livet kanske bara existerar som några intensiva sekunder. Några sekunder innan det blir kallt på balkongen, champagnen är slut och den ena säger att hon vill gå och lägga sig för att hon är trött och han sitter kvar och dricker av det varma lådvinet, dricker alldeles för mycket av det varma lådvinet, innan han lägger sig bredvid henne, ser gulflimrande porr på den lilla hotellteven och somnar och drömmer om ett annat liv, en annan balkong, andra lyckliga sekunder.

Vem äger problemet?

2007-05-15T23:37:00.000+02:00

Ett vanligt sätt att behandla vardagslivets småproblem i en relation är att ställa frågan: "Vem äger problemet?". Vi talar då om stora frågor som golv som aldrig dammsugs, disk som aldrig diskas, sängar som aldrig bäddas, tvättider som aldrig bokas, strumpor som ligger och slänger osv. Man ska ställa frågan: "Vem i relationen äger problemet att det ligger en ensam tubsocka på en stol" och komma fram till svaret: "Om du störs av strumpan som ligger på stolen är det kanske du som skall plocka bort den?". Jag har aldrig förstått resonemanget. Har aldrig förstått på vilket sätt frågan skulle öppna för konstruktiva lösningar. Smågnatet om strumpor och dammsugning döljer ju ofta större problem. Eller?

Liv och dikt

2007-05-05T10:07:00.000+02:00

En del lever sina liv som om de vore litterära, uppdiktade i realtid. De ser på allt som händer dem som kapitel i en roman. Ibland tar boktanken över. De för in nya intriger i boken, nya karaktärer och miljöer och låter huvudpersonen reagera – på ett litterärt sätt. Livet blir fiktion. Huvudpersonen är inte närvarande.

Vattna kärlek

2007-05-05T10:06:00.000+02:00

Man måste komma ihåg att vattna lite kärlek på nära och kära, och lite alla möjliga, då och då.

Minnenas kvicksand

2007-05-05T10:04:00.000+02:00

Ibland får man akta sig så man inte fastnar i minnenas kvicksand.

Vem umgås du med mest?

2007-05-04T07:49:00.000+02:00

Ett enkelt, men obehagligt, cirkeldiagram. Hur mycket av din vakna tid får jobbet? Chefen? Den/de du lever med? Vännerna?

Lyxpusslet

2007-05-04T07:15:00.000+02:00

Det finns livspusslet och det finns lyxpusslet. Ett stressande livsprojekt utan tillstymmelse till, just det, liv.

Vafan ska man göra?

2007-05-02T22:19:00.000+02:00

Tidstypiskt: Jag minns att Aphex Twins Windowlicker gick på MTV och att jag såg mina två vänner sitta på golvet lutade mot väggen. Förutom MTV var det en tyst kväll. Vi satt bara tysta i flimret från teven. Då och då kommenterade vi något i rutan.
Hannes vände sig plötsligt till mig och sa: "Så här sitter vi varje kväll, Lina och jag. Vafan ska man göra? Alltså allvarligt? Ska man liksom typ ha en... hobby?"

Lite space

2007-05-02T22:16:00.000+02:00

Anti-stress-tips: Det är bättre med lite space mellan varje "GÖRA".

Koordinater

2007-04-26T12:50:00.001+02:00

Har alltid tyckt om att rita små koordinatsystem och placera in allt och alla i dem. Det roliga är att resultaten ofta säger mer än man tror. Här är det senaste. Var på skalan "Inne i datorn" och "På fjällvandring" befinner du dig? Ju längre till vänster du befinner dig, desto mer beroende är du av att kolla mailen, bloggstatistiken, youtube-filmer etc. Längst bort på fjällvandringssidan är du en person som trivs med långsamhet, stora landskap, strapatser, umbäranden och enkla nöjen. Hitta dig själv utmed den sociala skalan så vet du lite mer om vem du egentligen är.

Förtroendenas baksmälla

2007-04-20T12:55:00.000+02:00

Jag jobbade en gång på en arbetsplats där alla tretton anställda hade anställts samtidigt. Vi hade blivit handplockade, hade sjukt hög lön och nu skulle här göras underverk!
Vi började med att ha fredagsvin på kontoret. Några bag-in-box inhandlades, alla skvalade i lite vin i sina plastmuggar och så satte vi oss i en ring i skuggan av kontorslandskapets yuccapalmer och benjaminfikusar.
- Jag tycker att det är viktigt att vi lär känna varandra. Alltså verkligen lära känna varandra. Kan vi inte liksom gå runt ett varv och presentera oss allihop? Jag heter Annelie och jobbar med New Business, sa Annelie som hade börjat med lådvinet en timme i förväg.
- Jag vet inte om jag har lust att vara så privat på det här sättet. Jag har jobbat på fyra, fem arbetsplatser och känner liksom att jag har gjort det här. Jag sätter en gräns här, sa Eva och markerade en privat gräns kring kontorsstolen hon satt på.
- Det är helt okej, HELT okej. Jag reschpekterar att du inte vill snacka om ditt privatliv. Det gör jag verkligen. För jag tycker att vill man inte prata om sitt privatliv ska man inte behöva göra det. Så tycker jag att vi ska känna här, sluddrade Annelie.
- Du då, vad har du... pysslat med, om man får fråga, fortsatte hon och pekade på killen som satt i tur.
- Jag heter Markus och är 33 år. Folk brukar rygga tillbaka när jag presenterar min bakgrund, sa Markus med nästan något hotfullt i blicken.
- Det gör inget. Du är bland vänner, för så tycker jag att vi måste känna här nu när vi ska jobba ihop. Allvarligt, det är helt okej, sa Annelie och sträckte sig klumpigt mot lådvinet för att trycka fram en skvätt rumstempererat vitt vin.

- Okej, sa Markus. Han tittade först ner i golvet som för att samla sig, men tittade snart upp igen och sa med allvarlig röst: Ja, till att börja med så kan jag säga att jag är produkten av en våldtäkt.

Alla tystnade. Vinglasen blev hängande i luften. Och om kontorsväxternas leca-kulor har ljud för sig, skulle man kunnat höra dem just där och då. Tystnaden var monumental.

- Du, sa Annelie. Jag tycker att det är så jävla starkt av dig att våga berätta det här för oss. Alltså allvarligt. Jag tycker det. Sån är jag. Jag tycker att man ska vara... (dricker ur vinglaset i ett svep) ärliga mot varandra. Det tycker jag.
Markus berättade om hur han blev till, om uppväxten med en styvfar som misshandlade både honom och hans mamma. Försiktigt började vi ställa följdfrågor, försökta runda av, lätta upp och mildra det tunga ämnet. Men presentationerna och bekännelserna i kretsen kring lådvinet blev alltmer privata och utlämnande.

Det blev en konstig kväll. Vi blev lådvinsberusade, gick ut på krogen, fortsatte på det personliga temat, lämnade ut oss själva, splittrades i smågrupper, kom ifrån varandra och åkte hem var och en till sig – med något undantag.
På måndagen hade vi inget att säga varandra. Vi var som utmattade av förtroenden, tunga av ett slags emotionell baksmälla. Vi hade varit för privata, för snabbt.
Några veckor senare gick företaget i konkurs. Vi har inte sett varandra sen dess.

PS. Namnen är fingerade och detaljer i berättelsen har ändrats.

Stora och lilla locket mm.

2007-04-17T23:13:00.000+02:00

Hur bär sig folk åt inne på krogtoaletten egentligen? Efter en sen kvälls vattenklosett-etiketts-diskussion med medlemmar av Studio Virtanens redaktion lovade jag att ta upp detta ämne. Here we go!
Till att börja med måste vi veta vad vi talar om, dvs själva toalettstolens olika delar och dessa delars olika lägen. En toalettstol består oftast av en stol i porslin, en toalettsits, även kallad "ringen", (eller lilla locket som min vän Tom vill kalla det) och ett lock som täcker ringen och den vattenfyllda delen av stolen. Folk har olika syn på vad som egentligen är toalettens default-läge, dvs det läge man vill finna ringen och locket i. Själv vill jag hävda att man alltid lämnar över toaletten till näste man/kvinna med locket stängt (Fig 1). På krogen medför dock detta att den nästkommande måste ta i locket med fingrarna för att öppna det, varför uppfällt lock och nedfälld ring är att föredra (Fig 2). Folk har också olika syn på vilket läge som är det mest hygieniska. Krogtoaletten förutsättes alltid att vara nedkissad (där män och kvinnor delar toalett) En toalett med en nedfälld ring utgör en större ohygienisk yta än en toalett med både lock och ring uppfällda (Fig 3) – tycker en del. Många sittkissare vill över huvud taget inte vidröra toalettstolens.

Därför är det vanligt att man antingen väljer att kissa på betryggande avstånd från stolen och då helst med både lock och ring uppfällda. Kvinnor sitter i luften, ungefär en decimeter över porslinssitsen. En del lägger omsorgsfullt ut toalettpapper på plastringen eller porslinskanten. Oftast längs med kanten (Fig 4). Hur folk lägger ut toalettpappret eller pappershanddukarna varierar. En kvinnlig bekant (som med största sannolikhet vill vara anonym) lägger toalettpappersremsor tvärs över kanten så att dessa får kontakt med vattenytan och förhoppningsvis också följer med ner i djupet vid spolning (Fig 5). Då toaletten är starkt nedsmutsad (Fig 6) finns det en del som börjar "städa" toaletten. Medlemmar i Studio Virtanens redaktion berättade att de ibland använde pappershanddukar och borste för att röja upp efter tidigare toalettgäster. Några för den egna trivseln, andra för rädslan att förknippas med bromsspåren och de gula stänken. En DJ anförtrodde mig att han brukar "pissa rent" på de ställen där porslinet bär spår av tidigare gäst. Ytterligare någon hade för vana att strunta i städningen och istället muttra till nästkommande toalettbesökare: "Uschfyfan, don't go in there", som ett kombinerat urskuldande och varningsord.

Diskussionen kom också att handla om huruvida man gör "det stora" ("bygger en björn", "dränker en sork", "trollar", "klämmer en kabel", "telegraferar") på krogen – eller inte. Och om ståkissare över huvud taget skall tillåtas i sittkissarmiljöer. Vad säger ni?

Tillägg 1: Hur toaletten används vid olika tillfällen varierar naturligtvis beroende på graden av alkohol i blodet.

Tillägg 2: Den toalettyp som numera hittas endast i länder kring Medelhavet och som uteslutande består av ett hål i golvet kräver helt andra procedurer än ovanstående.

Chef är det nya anställd

2007-04-17T10:16:00.000+02:00

När ett land vinner melodifestivalen, fotbolls-VM eller befrias från sin kommunistregim finns det alltid de som vill klättra högst upp och skåla och skråla. Lyktstolpar, master, ryttarstatyer... På samma sätt finns det de som vill upp och dansa på bardisken timmen innan baren stänger. Detsamma gäller på stora konserter. Några ska bara upp på scenen.
Just nu tycker jag att det känns som om de här högst-upp-i-masten-mänskorna blir fler och fler. Alla vill sitta i den högsta masten och skåla och skråla. Och det slutar inte vid den högsta masten. Alla vill också klättra högst upp i hierarkierna, vara högsta hönset. Chef är det nya Anställd! Det är toppen, förstaplaceringen och superlativerna som räknas. Inget annat.

Dubbelgångare och tvillingsjälar

2007-04-16T09:45:00.000+02:00

Och om man är utbytbar – Hur utbytbar är man egentligen? Hur många dubbelgångare och tvillingsjälar har man? Hur många med samma, nästan identiska, erfarenheter som en själv finns det därute?

Utbytbar

2007-04-13T12:12:00.000+02:00

Ofta hör man psykologer och allehanda livscoacher som predikar budskapet: ”Du är speciell! Du är unik!”. Samtidigt finns alltid den läskiga känslan där, nämligen den att man inte alls är unik. Tvärtom. Man är utbytbar.

Hurra!

2007-04-10T17:30:00.000+02:00

”Jag höll på att missa en gulnad kant på grevén och var nära att göra ett gupp i goudaosten men när jag klarade appenzellern var saken biff.”

Kylskåpslayout

2007-04-10T15:42:00.000+02:00

Apropå bregottpaket och osthyvelteknik. I en del hem är "kylskåpslayouten" viktig. Var sak på sin plats! Ve den som ställer mjölken där större ostar och "gårdagens inplastade rester" skall stå!

Nattoro

2007-04-03T22:57:00.000+02:00

Ett återkommande orosmoment hemma är ju sömnproblemen. När man ligger och vänder och vrider sig hela natten och bara sover i korta nervösa stunder. Jag brukar tänka på de stackare som lider av nattskräck, som blandar ihop sömnen med döden, och tröstar mig med att de i alla fall har svårare att somna än jag.

Jag brukar kunna somna i framstupa sidoläge, men efter ett tag känner jag hjärtats slag mot sängens madrass och börjar räkna slagen. Sen är det kört. Jag känner plötsligt underliga hjärtslag, dubbelslag, känner bröstkorgen, andningen, måste lägga mig på rygg. Men då börjar stirrandet i taket.

Är man två i sängen kan man räkna varandras hjärtslag eller känna den andres andetag och hamna i ofas med sin egen rytm. Dessutom tror jag att mina händer alltid är vakna. De ligger liksom och bevakar mig, ifall något skulle snudda vid dem. Jag skulle vara en utmärkt nattvakt vid lägerelden brukar jag tänka.

Och så brukar jag ibland haka upp mig på att jag bara imiterar vila. Kroppen slappnar egentligen inte av. Hela jag är spänd och det är till och med ett litet utrymme luft mellan huvudet och kudden. Då brukar jag försöka "släppa" huvudet på kudden, låta det falla tungt. Ja, så kan det hålla på.

Körkort för osthyvel

2007-04-03T03:34:00.000+02:00

Jag tänkte inleda en pytteliten miniserie om Orosmoment i hemmet och jag börjar i köket. I sommar har jag nämligen bestämt mig för att ta körkort för osthyvel. Det känns som om alla andra har det utom jag. År efter år har jag fått höra hur värdelös jag är på att hyvla ost, hur jag misshandlar ostarna, gör "backar" av dom. Jag får höra att jag bara tar det bästa av osten och lämnar de hårda gulnade kanterna åt alla andra – de som verkligen kan hyvla ost. Min erfarenhet är att ju längre någon hyvlat ost prickfritt och utan anmärkning i livet desto grinigare är han/hon på de som hyvlar som tokar.

Utekvällskänslor

2007-03-28T17:00:00.000+02:00

När den ene i en relation skall gå ut brukar det utlösa en del känslor i hemmet. Mer eller mindre påtagliga. Det kan bero på hur ofta och hur länge han/hon brukar vara ute. Det kan bero på hur gärna den ena vill gå ut och hur mycket han/hon utstrålar det. I en del relationer kanske det mest är en som går ut. Avundsjuka, svartsjuka, rädsla, oro, känslan av att känna sig avvisad. (Det finns mycket att säga om detta. Berätta!)

Aktionsradien

2007-03-23T12:03:00.000+01:00

För en herrans massa år sedan satt jag, författaren Stig Larsson och några till och åt Moules Frites på Wasahof efter stängningsdags. Vi hade fått "nycklarna och slattarna" och kvällen gick över i natt. Jag minns att Stig Larsson uppehöll sig vid begreppet "aktionsradie" och betonade gång på gång hur viktigt det är att alltid vara medveten om den egna aktionsradien (Just den natten handlade aktionsradien först och främst om vilken typ av kvinnor, och hur många, man skulle kunna erövra...).
Det är längesen. Men ända sedan den natten har jag ofta tänkt på aktionsradien som fältet av de egna möjligheterna och i dess utkanter möjligheternas gradvisa begränsning. Vilka jobb kan jag söka? Vilka språk behärskar jag? Vilka världar och sällskap kan jag röra mig i? Vilka liv kan jag leva? "Man skall alltid vinnlägga sig om att hålla aktionsradien så vid som möjligt!" inskärpte Stig i mig den där kvällen. Jag har försökt tänka så sen dess.

Via och livet

2007-03-21T22:37:00.000+01:00

Läste just på tvättmedelspaketet och måste citera: "De mest spännande ögonblicken i livet är ofta de smutsigaste." Unilever och Via Sensitive vet mer om livet än man tror!

Krångliga sätt

2007-03-21T22:34:00.000+01:00

Att bli författare och skriva en romantrilogi eller diktcykel måste vara ett av de krångligaste sätten att få bekräftelse. Andra krångliga sätt att få bekräftelse: Att backa stora lastbilar in till trånga lastkajer, att slå in Pont Neuf i silverfärgad presenning, att alltid ha årets modell av något av de dyraste bilmärkena... (Fyll på!)

Bardepp

2007-03-19T22:16:00.000+01:00

En av livets återvändsgränder: Deppa ensam i en bar.

Parkettgolvsgråt

2007-03-16T09:02:00.000+01:00

Parkettgolvsgråt: När man går omkring, på sina stora parkettgolv, och gråter utan att inse hur bra man egentligen har det.

Självporträtt

2007-03-15T11:01:00.000+01:00

Härom kvällen satt jag med en spegel och ritade av mig själv. En uppgift jag inte gett mig själv sedan gymnasiet. Jag kan rekommendera det – vare sig man kan rita eller inte. Det kräver en koncentration och ett lugn man sällan behöver konfronteras med. Och någonstans har det ett slags terapeutisk effekt. Att lugnt och stilla betrakta sig själv, stanna upp, och verkligen se sig själv i ögonen.

Tillåtet

2007-03-12T23:31:00.000+01:00

Tänk att alla får skaffa barn. Bara som så där. Hursomhelst.

Den kladdiga naturen

2007-03-12T09:31:00.000+01:00

Ibland när jag varit alltför länge ifrån naturen känns den plötsligt svår att nå. Det är långt ner till marken. Allt är blött och kladdigt. Skogen känns stökig. Då är jag ändå gammal fältbiolog och fjällvandrare. Kanske är jag så mycket stadsmänniska när jag är stadsmänniska, och så mycket naturmänniska när jag är naturmänniska, att dessa trevande glapp uppstår? Jag vill i alla fall sträva efter att ha naturen med mig – var jag än är. Och vice versa.
(I helgen gick jag i alla fall i clinch med naturen.)

Alla avstånd kan mätas

2007-03-09T09:31:00.000+01:00

Jag minns en episod från min sons tid på dagis. Det var en pappa till ett av barnen som var lite äldre än de andra. Jag tror han var VD för något stort industriföretag, kom alltid klädd i kostym och kamelhårsulster, och brukade lägga ut en liten näsduk i sandlådan när han skulle gå ned på knä för att fånga in sin son. När sonen sprang till andra änden av sandlådan var han tvungen att flytta näsduken osv. När han väl fått fatt på sin son gällde det att få på honom overallen. Jag minns hur sonen brukade slingra sig som en orm i hans grepp och hur pappan till sist gav upp med en suck. Långsamt reste han sig upp från näsduken och sandlådan, spände ögonen i sin son och sa med VD-rösten: "Carl, jag vägrar argumentera med dig om det här. Nu är du så god och gör dig redo för hemgång."

Mellan alla föräldrar och barn finns det ett avstånd. Kort eller långt. Det avståndet borde ha en egen måttenhet.

PS. Carl gjorde sig inte klar för hemgång. Till det krävdes två tålmodiga dagisfröknar.

Förklara världen!

2007-03-08T23:04:00.000+01:00

Jag tycker om att tänka på saker som om de var helt nya, obegripliga, och hur de skulle beskrivas för typ en utomjording. Ett exempel: "På vår planet blir en del arga ibland på saker som är fel och orättvisa. Då samlas dom i stora flockar och bråkar och kastar fyrkantiga stenar som egentligen är till för att gå på. Därför behövs det några som går omkring och håller ordning och som kontrollerar att alla sköter sig. Ibland sitter dom som håller ordning på en annan varelse, som också finns på vår planet, som är väldigt bra på att springa, men som tyvärr måste lära sig att lyda oss så den inte springer tillbaka till skogen igen. Varelsen som är så bra på att springa måste ha ett skydd för sina ögon så ingen kan skada dom. Den som håller ordning måste också ha ett sånt skydd och en hård hatt ifall någon kastar en fyrkantig sten. Han har också en hård pinne som han kan banka i huvet på dom som bråkar. Och en liten farlig grej som det kommer hårda kulor ur, som den som är riktigt dum kan dö av om den får dom på sig. Hela den här grejen, alltihop, kallar vi Ridande polis."

Mannen och dammsugaren

2007-03-07T22:34:00.000+01:00

Många män ser sig som hjältar när de äntligen dammsugit eller varit i tvättstugan. De vill ha uppskattning för utfört arbete. Några mystifierar vardagssysslorna, försöker göra dem spännande. De ser tvättstugan som en scen i en Almodovarfilm. Andra gör städandet till en lek eller tävling, för att över huvud taget orka städa. När de städar, vill säga.

Vad önskas?

2007-03-06T01:42:00.000+01:00

Okej, kära läsare av denna blogg. Jag har lådan full med nya bilder. Antingen leker vi fiskdamm eller också önskar ni. Vad vill ni ha? Vill ni ha bilder på temat kärlek och relationer? Eller vill ni ha några av de nya hemmasnickrat filosofiska bilderna? Eller kanske bilder som handlar om hur vi beter oss på jobbet? Eller kommer ni på något annat ni vill se mer av? Kom med förslag! Imorgon kommer första nya bilden.

Mer-ben-än-huvud-vecka

2007-03-01T20:12:00.000+01:00

Ingen har väl missat att det pågår ett sportlov just nu. Här i Stockholm känns det tomt. Alla som brukar springa på trottoarerna är bortresta. Och även fast jag inte har min son just den här sportlovsveckan så försöker jag ha lite sportlov jag också. Försöker helt enkelt vara lite mer i benen än i huvet.

Blod

2007-02-26T09:58:00.000+01:00

Ibland förstår man inte hur mycket man härbärgerar inom sig, förrän näsblodet kommer. Oro, stress, skuld... allt faller i små röda droppar över tangentbordet. Det inre blir plötsligt synligt.

Fantomendräkter

2007-02-23T11:09:00.000+01:00

Precis som det kan finnas stafettpinnar som väntar på att tas över kan det finnas en fantomendräkt, i en fackelupplyst grotta någonstans, som väntar på att klä sin nye ägare. Fantomendräkten kan vandra genom generationer, från far till son, från mor till dotter. Den kan också gå från lärare till elev, från chef till anställd.
Spökrösten: Vilken Fantomendräkt ligger och väntar på dig? Kommer du dra den på dig?

Kom-ihåg-lista

2007-02-23T09:21:00.001+01:00

Knepig

2007-02-22T08:22:00.000+01:00

Jag tycker om ordet "knepig". Det låter snällt, inte nedsättande, och mjukare än många av sina synonymer. Ibland möter man folk som är knepiga. Ibland känner man att man själv är knepig. Allvarligt: Vem är INTE knepig? Hmmm. Det skulle vara de knorkade i så fall...

Chockare

2007-02-21T10:09:00.000+01:00

En del människor verkar drivas av en vilja att chocka sin omvärld. Med åsikter som går på tvärs. Med oväntade utspel. Med sanningar slängda i ansiktet. Med intrikata intriger och offentliga scener. Med små nålstick. De vill se oss reagera. Varifrån kommer en sådan drift?

Erfarenhetsfibrer

2007-02-20T08:46:00.000+01:00

Man skulle kunna säga att våra kroppar består av erfarenhetsfibrer. Längden på fibrerna påverkar hur vi mår, går och står. Människor med långa erfarenhetsfibrer har haft långa anställningar, långa jämna vänrelationer och långa förhållanden med oftast en eller ett fåtal partners. Fibrerna innehåller ett lugn som kommer sig av att de har en början, ett slut och någon form av analys av det erfarna. Deras erfarenheter sträcker sig över tid, hinner mogna, analyseras och få svar. Människor med korta erfarenhetsfibrer har hattat mellan olika jobb och riktningar i livet. De har med största sannolikhet också flera korta, tillfälliga, relationer bakom sig. Deras liv består därför av ett stort antal korta intensiva erfarenheter. (Tittar man närmare ser man att fibrerna har en början men sällan ett riktigt slut. De är oavslutade, öppna i ena änden – utan analys och reflektion) Människor med den här typen av korta fibrer består alltså till största delen av intensiva fragment, vilket gör dem rastlösa, sårbara, hetsiga.

Självförtroendepumpen

2007-02-16T12:34:00.000+01:00

Ibland är självförtroendet något som måste pumpas upp varje morgon.

Att få stiga av

2007-02-14T12:06:00.000+01:00

Ibland när jag sitter på bussen och är på väg någonstans känner jag plötsligt ett starkt behov eller en stark obetvinglig kraft att kliva av. Ofta flera hållplatser innan min egentliga slutdestination. Det handlar om känslan "att få stiga av".

De egna förorterna

2007-02-13T12:24:00.000+01:00

Den österrikiske författaren Peter Handke skriver i någon av sina romaner någonstans: "Jag befann mig i förorterna av mig själv". Visst kan man känna det så ibland, när man närmar sig utkanterna av det man känner till om sig själv. Utkanterna av det erfarna och levda. Det krävs mod att resa ut i de där föroterna, men jag tror att det ger utdelning.

Ett eget rum

2007-02-09T09:27:00.000+01:00

När man mår så dåligt att man inte orkar möta någon – och man låser dörren för omvärlden. När man inte orkar se hur (bra) alla andra har det – man drar ner persiennerna och gardinerna för fönstret. När man inte orkar konfronteras med välmenande ord och vardagsverklighet – man drar jacket ur telefonen. När man inte orkar vara den svagaste i kretsen av sina närmaste – man stänger av mobilen. Och då, när mobilen är avstängd, hör man sina egna tankar, klart och tydligt. Då har man skapat en omvärld som är stor nog att innehålla syre (för sin återhämtning), och som samtidigt är tillräckligt liten och enkel för att man skall orka med den. Sedan börjar vägen "ut" igen.

Good morning!

2007-02-09T05:22:00.000+01:00

Therapeutic pictionary har helt plötsligt fått några tusen amerikanska och kanadensiska läsare extra. Bloggar och webbtidningar som uppmärksammat TP den senaste veckan är The Comics Journal och deras blogg ¡Journalista!. The Comics Journal publiceras av Fantagraphics Books, som sedan 1976 haft en utgivning av undergroundserier som ACME, Eightball, Robert Crumb och Spain Rodrigez. Drawn! heter en kanadensisk blogg som tipsar om nya illustratörer, serier och annat som kan inspirera. Däribland denna sida. (Thankyou Drawn!) Dear Ada har också uppmärksammat Therapeutic pictionary och fungerar lite på samma sätt som Drawn! men är något mer designfokuserad och noga med att presentera "det senaste". Slutligen har också handarbetesbloggen Whip Up tipsat om svenska terapibilder. Konstigt och kul!

To the foreign readers of this blog: I hope you understand what this weblog is all about. Maybe the pictures speak for themselves. The illustrations, by the way, are either handmade papercuts or a mix between papercutting and digital elements done in an old version of Quark Xpress. One day I will translate some of the texts. One day...

Trampmina

2007-02-07T10:56:00.000+01:00

När det är för mycket, när man inte orkar mer, förvandlas man till en trampmina. En till grej och jag exploderar! Ofta drabbar trampminan oskyldiga – folk som kommit för nära och petat på en, med en fråga, något litet krav.

Snart!

2007-02-05T23:15:00.000+01:00

Om ni undrar varför jag uppdaterar så oregelbundet just nu så beror det på att jag håller på med femtio nya bloggbilder/texter! Dessutom måste man ju jobba med allt annat också, under tiden. Jag måste till exempel uppdatera min egna hemsida och tänker lägga upp äldre texter och bilder där. Som ett slags cv. Här är en text om hur det är att vara pappa.

Korsdrag i huvet

2007-02-02T11:32:00.000+01:00

I slutet av vissa veckor känns det som om man vädrat korsdrag i huvet. Man har babblat med en massa människor. Lyssnat på en massa människor. Gjort en massa saker. Gjort en massa väldigt olika saker. Och minnesfragmenten av allt det man hört, gjort och babblat har liksom strömmat genom huvudet. Som tarmsköljning. Fast i huvudet...

Minnesluckor

2007-02-01T11:48:00.000+01:00

Dricker man för mycket kan få minnesluckor. Man minns inte utekvällens sista timme eller timmar. Ibland är det andra faktorer än alkohol och droger som påverkar minnet. En del har minnesluckor som sträcker sig längre än taxiresan hem från krogen. Hela år är bortraderade. Några har inga minnen från sin barndom. Vad fick dem att glömma? Att förtränga?

Jukeboxmannen

2007-01-31T09:49:00.000+01:00

Det finns en del som alltid drar samma historier. Om och om igen. Medan vi andra sitter och babblar sitter de tyst och funderar över hur de ska dra associationerna till någon av de egna favorithistorierna: "Haha. Det får mig att tänka på när jag..." De har blivit en jukebox, med några (ofta självförhärligande) hits ur det egna livet.

De verkligt långsinta

2007-01-30T20:24:00.000+01:00

Det finns en del människor som har svårt att glömma en oförrätt eller ett personligt nederlag. Hur litet det än var. De kan vänta i år på att någon skall försäga sig eller göra ett felsteg. Så att de äntligen får chansen att klippa till, att triumfera och få revansch. Det är de verkligt långsinta. De lurpassar på oss – medan vi andra lever livet.

Flamsa

2007-01-26T15:19:00.000+01:00

Ibland, när man skrattat och flamsat riktigt mycket. Eller kanske blivit rörd till tårar, eller utsatts för känslostormar av alla möjliga slag, blir man mosig, mjuk och lealös. Det är få som har förmågan att verkligen flamsa. Få som vågar öppna sig för känslostormar. Tycker om den där overkliga mosiga berusningen...

Grubblerier från en sten

2007-01-24T13:11:00.000+01:00

En vän sa en gång: "Till skogen går man om man är skitnödig eller behöver grubbla". Undrar om det är typiskt svenskt att söka sig till naturen när man behöver fundera över livet och sakernas tillstånd? Varje gång jag fjällvandrat har jag stött på ensamma människor, män som lämnats av sina fruar, som "hakar på en" och börjar älta sina livsöden. De stövlar omkring där, ensamma i milsvida öde landskap, fast de egentligen behöver prata med någon. En del behöver isolering och ett eget rum att stänga in sig i när de behöver fundera. Andra behöver en hel nationalpark att fly till med sina tankar.

Blickarnas chicken race

2007-01-24T13:09:00.000+01:00

Ibland känns det som om blickarna krafsar på varandra när två människor möter varandra. Det uppstår ett "Blickarnas chicken race". Jag brukar oftast förlora. Undrar vad det beror på?

Mitt paraboljag

2007-01-24T13:05:00.000+01:00

Det kanske inte ser ut så, men mitt paraboljag uppfattar allt omkring mig. Jag ser allt och alla. Jag hör allt – vad som sägs och vad som inte sägs. Ibland önskar jag att jag inte tog in "allt".

Therapeutic Pictionary fyller 1 år!

2007-01-19T16:39:00.000+01:00

Ett år och 300 bilder senare. Det firar vi med lite mingel. Här syns mannen som prövar sitt nya "kompromisslösa jag" konversera mannen som är innesluten i sig själv. I mitten sitter den utrotningshotade människan "som fortfarande har förmågan att njuta av ett grönt äpple". Figuren som "bara går och tänker på sina ben" försöker prata med den blyga personen iförd "osynlighetsburka".

I soffan sitter killen som "been there done that". Framför honom ligger människan som behöver pumpa upp sitt självförtroende. Under byrån sitter "Dorian Gray's hund". Under taket flaxar en "från-blomma-till-blomma-personlighet" medan en "tumbleweed-karaktär" syns rulla iväg in i rummet intill. Längst till höger syns en riktig Kuf.

Här ligger en säl och sälar medan en skör person, med fågelungar i fickorna, hälsar på två trädgårdstomtar.

Mannen som "parisat till sig" konverserar kvinnan som vill bli sedd. I bakgrunden upplever två män salta-pinnar-tristess.

Bild från efterfesten. En rodeorelation dominerar rummet. Vem är ryttare och vem är häst i förhållandet? Vem behöver ridas in? Kanske skeletten i garderoben vet...

Ärrgemenskap

2007-01-18T23:29:00.000+01:00

En del förhållanden bygger på Ärrgemenskap. Ibland är ärrgemenskapen bra. Ibland destruktiv.

Nederlagsräknare

2007-01-18T15:36:00.000+01:00

En del har en otäck nederlagsräknare i huvudet. Många har glömt när och varför den installerades. Några vet inte ens om att de bär på den. Nederlagsräknare är något man inte talar om.
(Det här har jag för mig var en av förra årets mest kommenterade)

Rustningar och pannluggar

2007-01-16T10:56:00.000+01:00

När jag var liten fanns det en kille i kvarteret som alltid drog ner mössan i höjd med ögonbrynen. Samtidigt drog upp blixtlåset i jackan så munnen och halva näsan försvann. Kvar fanns bara ett litet "kikarsikte" som han spejade på oss andra ifrån. Dunjackan och mössan var hans borg, hans rustning.
Vi klär oss i olika tjocka rustningar, släpper in olika mycket av omvärlden. Vi går om kring uppknäppta eller tillknäppta. Med lång eller kort kjol. Några går med solglasögon i tunnelbanan. Kom ihåg: En pannlugg kan vara en del av ett pansar.

Något helt annat

2007-01-15T21:53:00.000+01:00

Min andra blogg har på kort tid fått lika många dagliga besökare som Therapeutic Pictionary (som för övrigt fyller ett år om en vecka). Den heter SVT NÖJE och bjuder mest på lika-som-bär-bilder.
För den som gillar sånt.

Sökare och Hittare

2007-01-14T21:45:00.000+01:00

Som gammal fågelskådare slår det mig ofta att vi som är intresserade av fåglar lätt kan delas upp i två grupper. Sökare och Hittare. Sökarna reser land och rike kring för att se en speciell fågelart. Hittarna rör sig också ute i naturen, men ser mer de fåglar de råkar stöta på. (Jag är definitivt en Hittare). Det här kan överföras till andra områden. Till exempel hur vi hittar saker till våra hem. En del söker och söker efter en särskild dörrknopp. Andra hittar saker de inte trodde de tyckte om. En del söker i åratal efter den perfekte partnern. Andra hittar honom/ henne i tvättstugan. Och så vidare. Är du en Letare eller Hittare?

Famntag

2007-01-12T11:30:00.000+01:00

Känner ofta att jag vill hugga tag i någon som står mig nära och verkligen tala klarspråk: "Nu skärper du dig!". Men det är mer en känsla än en behandlingsmetod. Jag tänker på dom som någonstans på vägen handlingsförlamats. Som fastnat i dåliga vanor, kanske missbruk eller bara vanlig oföretagsamhet. Människor med oförmåga till självreflektion. Eller människor som helt tappat tron på förändring. Djupt deprimerade människor och människor som slutit sig så hårt att de inte ens vet om att de är deprimerade. Man skulle vilja övermanna dom, tvinga ner dom på marken, stirra dom stint i ögonen och säga: "Jag ser dig! Du kan bättre!". I en del fall skulle det kanske räcka med kontinuerliga telefonsamtal. I andra fall, människor med verkligt svåra och djupa kriser, skulle man behöva flytta hem till, för att kunna ha dem under uppsikt dygnet runt.
Det är svåra saker. Många skräms av depressioner och mörker. De som behöver hjälp lämnas ofta ensamma. Håll kontakten.

Tumbleweed

2007-01-10T23:03:00.000+01:00

De kallas tumbleweed, de rullande buskarna som brukar synas i västernfilmer. Tumbleweed rullar över den öppna prärien till de fastnar i ett tryggt och skuggande buskage. Där slår de rot.
Påminner lite om en del av oss...

Kommunalrådspersonlighet

2007-01-10T08:53:00.000+01:00

Kommunalrådspersonligheten: "Jag fattar stora beslut. Ju större besluten är och ju fler som påverkas av dem desto bättre. Jag bygger höga hus och motorleder. De högsta husen! De bredaste motorlederna! Jag har ett tjockt finger med i allt. (Det berättar jag gärna mer om.) Jag ÄR min kommun. Jag började med tomma händer. Nu har jag allt på mitt bord. Jag är faktiskt väldigt viktig."

Det ena kommunalrådet till det andra: "Kom så går vi bakom hörnet och jämför vem som har störst skyskrapa."

Blomma till blomma

2007-01-09T09:41:00.000+01:00

Från jobb till jobb. Från relation till relation. Från ett liv till ett annat.
En del går från blomma till blomma – livet ut.

Yrkesstolthet

2007-01-06T04:41:00.000+01:00

Jag såg en sopbil en gång som hade sopåkarens namn på dörren – skrivet i glitterbokstäver. Det måste väl ändå tyda på en viss yrkesstolthet? (Är inte just yrkesstolthet något väldigt ovanligt i Sverige?)

Känna in en annan människa

2007-01-05T14:12:00.000+01:00

Ibland försöker jag tänka mig in i andra människor. Jag försöker föreställa mig hur det känns att ha just det ansiktet, den kroppen. Ansiktsmuskulaturen: är dragen spända och strama, eller är det ett öppet och avslappnat ansikte? Blicken: är den nervös, skeptisk, intensiv eller sökande? Hållningen: upprätt, krum, fåfäng, slapp eller spänstig? Jag inbillar mig att man kan lära känna en människa något genom att imitera honom/henne.

En egen nisch

2007-01-05T14:05:00.000+01:00

Det finns en groda som lever hela sitt liv i en viss sorts orkidé i Amazonas regnskog. Den sitter inne i blomman och väntar på att favoritfödan, en viss sorts fjäril, ska komma förbi. Grodan har sin speciella ekologiska nisch.
Man skulle önska att alla någon gång i livet, precis som grodan, hittade sin egen nisch. Där alla de egna egenskaperna och erfarenheterna kommer till sin rätt.

Luffarkänslan

2007-01-04T03:10:00.000+01:00

Ibland glider strumpan av foten inne i skon. Särskilt lite gamla, småtråkiga strumpor. Och särskilt i kängor och stövlar. Ibland är tröjan lite för kort till byxorna. Ibland är det skjortans ärmar som är för korta inunder tröjan. Det handlar om små skrynkliga oroliga känslor. Fattiglappskänslan. Luffarkänslan...

Milstolpar

2007-01-03T04:07:00.000+01:00

Nytt år. Nya milstolpar i livet.

Missa-papperskorgs-melankoli

2006-12-27T13:53:00.000+01:00

Ibland är det små struntsaker som får en att känna sig totalt misslyckad. En missad buss eller ett par tunnelbanedörrar som slår igen mitt framför näsan. En dörr som öppnas utåt istället för inåt. Till och med lite kastat skräp, som missar papperskorgen, kan bli droppen som får deppbägaren att rinna över.

Bredd

2006-12-27T13:39:00.000+01:00

Livet växer till på bredden och inte på längden.

Pussa in trygghet

2006-12-23T01:13:00.000+01:00

Man kan pussa in trygghet i människor. Både när dom är vakna och när dom sover. Och gärna lite då och då.

Julmarknad!

2006-12-19T10:38:00.000+01:00

Du som fortfarande inte hittat alla julklappar kanske hittar dom på LAILA. Vi har vår julmarknad den 19-23 december, kl 12-18 varje dag. Handgjorda och maskingjorda saker. Stickat, virkat, knepat, knåpat, klippt och skuret. Böcker, vinyl, belysning, textil och en hel del julpynt. Dessutom säljer vi ut det vi har kvar av höstens grejer till priser mellan 20-200 kronor. Allt ska bort. Nu är det jul. När det blir kallt bjuder vi på Vin Chaud. Kom kom kom till Östermalm!

Carl Fredrik

Garderobsskelett

2006-12-18T01:22:00.000+01:00

Vilka skelett har du egentligen i garderoben? Och har du tänkt på att du själv kan vara ett skelett i någons garderob?

En tung fråga

2006-12-18T01:19:00.000+01:00

Är du en som lever? Eller en som väntar på att få börja leva?

Parisa till sig

2006-12-02T22:22:00.000+01:00

I Paris Marais-kvarter ser jag den ena färgstarka parisaren efter den andra. Verkliga karaktärer och individualister, typer och original. Ska det va så ska det va! Köper dom en röd halsduk köper dom en blodröd halsduk. Och skaffar dom sig en kostym är det kostymen med stort K. Varför inte en storblommig kostym? Kanske tvärrandig? Och varför inte skaffa en käpp med elfenbenskrycka, vita damasker, cigarr och slängkappa med en gång? Jag får en sån lust att parisa till mig!

PS. Mellan den 3 och 17 december befinner jag mig på Centre Culturel Suedois i Paris. Nästa bloggbild kommer den 18 december. Hejhej!

Min mantel

2006-12-02T22:19:00.000+01:00

Jag tänker mig ofta att jag bär alla min år, min egen historia, som en mantel efter mig. Att jag bär den stolt, även om den kanske är lite solkig i kanterna någonstans.

Se in i människan

2006-11-29T13:45:00.000+01:00

Fatta hennes huvud och SE IN I MÄNNISKAN. Vem är hon?

Koalagreppet

2006-11-29T00:14:00.000+01:00

Det finns de som avvisar och de som klamrar.

Nygamla tider

2006-11-28T23:54:00.000+01:00

Hej! Jag håller på att se över hela sidan, både struktur och innehåll. Jag vill helt enkelt göra sidan snyggare. Jag har filat på gamla texter och jobbat vidare med favoritbilderna. Den rödsvarta epoken är över. Framöver kommer jag att blanda nya och gamla bilder. Några av de tidiga bilder jag postade då sidan var ny (och bara lästes av nära och kära) förtjänar en chans till.

Tio torsdagsbilder

2006-11-22T21:42:00.000+01:00

ÄPPELENKELT. Det är något särskilt med äpplen. Något rent, enkelt, ursprungligt och oantastligt. Jag har läst någonstans att det i Japan är vanligt att man ger varandra äpplen på jämna födelsedagar. Vackra äpplen, nogsamt polerade och inslagna i enkelt silkespapper. En vacker gåva. Tänk om allt kunde vara mer så... Äppelenkelt.

ÅTERVÄNDSGRÄND. En vän skojar ofta och säger att han kommit till olika återvändsgränder. Typ: "Närå, det där med tjejer var en återvändsgränd." Jag tycker om sättet han säger det på. Lättheten. Ibland kommer man till återvändsgränder. Det är bara att glatt backa ut på stora vägen igen och köra vidare.

TORPEDERAD. Just när man nästan hade glömt att livet kan vara krångligt ibland blir man torpederad från sidan. Plötsligt och oväntat.

SKENANDE MUNGIPOR. Ibland, när man kanske känner sig lite småsur är det lätt att mungiporna börjar skena. De vill liksom fortsätta nedåt och bli verkligt sura. Inte bra.

PET-FLASKE-FINT. Jag var på en middag en gång där värden plötsligt frågade mig "Lite mer cola?". Han frågade mig med en röst och ett allvar som om coca colan var ett årgångsvin. "Ja tack" svarade jag. Och så hällde han försiktigt upp ett glas.
Jag brukar tycka att coca cola på något sätt är allt och absolut ingenting. Ingen gråter över en coca cola-lastbil som kör i diket. Spiller man ut en cola på MacDonalds får man en ny...
Men i det där hemmet, den där kvällen, var cola på tvåliters PET-flaska något fint och värdefullt. Det kändes fint.

MR DYSTER. Ibland kan jag känna mig så. Ja, ibland kan jag känna att jag också uppfattas så bara för att jag är en människa som tänker, grubblar och som sätter ord på tankarna och grubblet. Ibland.

SNO OCH UPPREPA. Min syster gör mig uppmärksam på de där bordsgrannarna, med klibbiga kameleonttungor, som snabbt snor och återberättar det där roliga man bara mumlat – och som återberättar det som om det var något de själva kommit på.

JAG – EN TAVLA. En del är besatta av sitt yttre så mycket att det yttre också tagit över det inre. De tänker hela tiden på sina "bästa sidor", hur de ser ut från alla håll i rummet och vilka som ser vad. "Här kommer jag och mitt vackra fejs in i ert rum". "Hej, busspassagerare, här går jag och mina bröst". De har ett sätt att presentera sig själva – som tavlor. "Varsågod, se mig när jag är som vackrast".

MORRISSEY. Nej, jag ska inte beskriva mitt 23-åriga förhållande till Morrissey på bara några rader. Jag ville egentligen bara skriva att mina hjältar alltid är ifrågasatta. Särskilt Morrissey.
Nyligen slog det mig, och jag har inte kunnat släppa det sen dess: Tänk om det egentligen var Marc Almond som betydde mest för mig?

ÅLDERSNOJA. Det var vänstertrafik när jag föddes, Hitler hade varit död i 20 år, månen var inte betrampad, Sverige hade bara en tv-kanal, datorerna var stora som stormarknader och mobiltelefonen något som bara militär och polis bara kände till. Det finns ett kassettband där jag räknar upp bilmärken som var vanliga när jag var liten: Simca, Austin, PV, Amazon...
Jag blir rädd när det slår mig att Fredrik Reinfeldt är jämngammal med mig. Samtidigt känner jag ofta att jag egentligen inte har någon åldersnoja... Hur nu det kan gå till.

Vägs ände.

2006-11-21T21:58:00.000+01:00

En dyster bild utan text.

360° närvaro

2006-11-19T21:22:00.000+01:00

Ibland befinner vi oss i de ultimata sekunderna. Min sekund: Jag satt i restaurangvagnen i ett höghastighetståg på väg genom Tyskland. Allt var perfekt. Jag drack vin, åt ostbricka och njöt av slamret i vagnen, samtal på tyska, danska och franska. Jag såg en segelbåt gå igenom en sluss, människor som tittade på, båten gled in under järnvägsbron och jag hann se masten dyka upp på andra sidan vagnen just när tåget slamrade över bron. Samtidigt såg jag en flygande häger i luften, några barn som lekte med en hund och så skrattade några i restaurangvagnen och sekunden var över. En sekund som innehöll allt. Förhöjd. 360° total närvaro.

Mera att kommentera!

2006-11-15T11:22:00.000+01:00

TROTTOARIGNORERA. Känslan man känner när man snabbignorerar folk man egentligen känner och tycker om, bara för att man just då inte orkar hälsa, prata eller bjuda på sig själv.

MASTER OF THE UNIVERSE. I science fiction-filmer brukar härskaren stå och titta ut på universum genom sitt väldiga panoramafönster. Någon enstaka gång kan jag, tralala, känna samma sak. Som när jag stod och tittade ut på Stockholm från restaurang Gondolen. Man ser staden i hela sin komplexitet. Ser bilarna och mänskorna irra omkring därnere – samtidigt som man känner att man är närvarande i allt, av ren nyfikenhet. Vad tänker dom på? Hur funkar det? Vad kommer hända? En berusande känsla av att vilja ta in livets hela komplexitet... (Okej, lite stort att förklara på några rader)

RÄLS. En del tycker att deras liv går "som på räls". Det kan sägas med en uppgiven suck eller glatt och triumferande. Själv tycker jag att mitt liv ser ut som en Märklin-låda man just hällt ut på golvet. Lite raksträckor, lite kurvor och väldigt mycket luft emellan...

RADERA SIG. En del människor har en livsinställning, typ: "Tänk inte på mig!", "Jag kan sitta på golvet", "Du står på min fot, men det är helt okej". Senaste tiden har jag också tänkt mycket på varför tjejer döper sina bloggar till "Min lilla obetydliga värld". "Världens mest ointressanta blogg" eller "Här händer ingenting". Varför radera sig själv redan från början? (STORT ämne...)

OLIKA RESURSER. Vi måste nog erkänna att vi föds med olika resurser. En del blir bullrigt impulsiva. Andra lågmälda och eftertänksamma. Alla kommer till sin rätt någonstans.

SKÄMMAS FÖR ANDRA. En del skäms inte bara för sig själva. De utvidgar skamkänslorna också till andra som "kan associeras med dem". Ett exempel är killar som skäms för vad deras tjejer säger på middagar. Ett annat är mammor som skäms för vad deras barn säger. Ge fler exempel!

MEGAFONER. Det finns de som måste trumpeta ut skvaller så fort det når deras öron. De klarar helt enkelt inte att behålla "hot stuff" för sig själva. Att skvallra är också ett sätt att positionera sig. Att veta vilken anonym tv-kändis som åkt fast för rattfylla ger status. Tror en del.

LÅTSASLEK. När jag ska gå upp fyra trappor utan hiss och är trött brukar jag låtsas att jag är pigg. Jag tar trapporna i några stora kliv – fast jag är dödstrött. Det hjälper. På samma sätt kan man suggerera sig själv att vara glad, fast man är ledsen. Stark fast man är svag. Man ska naturligtvis inte stänga in de äkta känslorna. Men det kan vara en väg ut.

KONSTIG. Tänk om det är så enkelt att man blir konstigare ju mer man är "inne i sitt huvud". Ju mindre man tar intryck från omvärlden och interagerar med den – Ju mer man rotar omkring i huvet med sina egna tankar – Desto "konstigare" blir man. Det är lite fint att vara konstig tycker jag.

Ytterligare tio bilder

2006-11-13T15:50:00.000+01:00

STÅLSKODD SKALLE. Är bra att ha ibland. Att hålla ihop allt som finns därinne.

DE FLAXIGA. Då och då måste man bjuda hem de flaxiga människorna.

DE NITTERTON. När jag gick i gymnasiet drömde jag om att en gång hamna i Svenska Akademien. Rent generellt har jag alltid trott på att det är välgörande med en lite för hög ambitionsnivå...

KONSUMERA MÄNNISKOR. Det finns de som konsumerar människor. De liksom äter sig fram. Läskigt.

LIVSKURVA. I tidningar brukar folk få rita sin livskurva. Så här ser min ut. Kisar man med ögonen, eller tar tio steg från skärmen, ser den rätt stabil ut.

PÅTRÄNGANDE. Ibland kan man känna att man förödmjukar sig själv genom att vara allt för "på" en annan människa...

INTE ENS HATTEN... Ibland när man mår dåligt kan man tycka att också tingen sviker en. Saker slutar fungera, trillar i golvet, försvinner. ALLT är emot en.

HELIGA MÄNNISKOR. En del människor som är dåliga på att kommunicera med sin omvärld (inte besvarar mail, telefonsamtal eller blickar) brukar göra detta till något fint. De gör sin blygsel och sina sociala fobier till något fint. En slags helighet. Att vara svårnådd är att tillhöra den högsta kasten. Vet inte om jag håller med om det...

GENOMBLÅST. Ibland kan man ha känslan av att verkligen vädrat korsdrag i huvet. En skön känsla. Vädra ofta.

FÖRGRUNDSFÖRÄLDER. Förälder som ställer sig själv i förgrunden – hela tiden – på bekostnad av barnen.

Tio bilder på ett bräde!

2006-11-11T14:19:00.000+01:00

Jag håller på och städar datorn och hittade 60 stycken Therapeutic Pictionary-bilder som jag av olika anledningar inte tyckt platsat. Antingen har jag inte gillat illustrationen, eller också har jag glömt vad det var jag ville säga. Nu tänker jag ändå lägga ut alla 60 ändå. Ni får hjälpa mig att fylla i där det känns oklart. Jag lägger ut dem tio åt gången och så får de ligga lite längre än vanligt. varsågoda!

RELATIONSEFTERSLÄPNING. Med "eftersläpning" menade jag kanske att erfarenheterna från en relation inte kan användas i nästa. Den man lever med utsätts för misstänksamhet och oro (med mera) som bara hade med den tidigare relationen att göra. "Eftersläpning" kan ju också betyda att man fortfarande tänker på, och relaterar en massa, till den man lämnat, fast man lever med en ny människa.

FALSKA HÄLSNINGAR. När någon hälsar på någon utan att se den han/hon hälsar på. Den som hälsar har redan ögonen på den som står i tur att handhälsas på.

HATARE. Vissa människor säger att de "hatar" än det ena och än det andra. En del är verkliga "Hatare". "Hat" är ett verkligt starkt ord. Det starkaste. Jag blir rädd när jag hör andra använda det nonchalant och utan urskiljning.

DRIVKRAFTER. Jag tittade i en modetidning nyligen och kände noll värme. Jag ifrågasatte upphovsmännens drivkrafter bakom tidningsprojektet. Det var gjort med egot och absolut inte gjort med hjärtat. Jag tror att jag alltid ifrågasätter drivkrafterna – i allt jag ser och allt jag läser om – omedvetet.

DRICKA UNGDOM. Då och då kan man känna att man behöver ta en liten hutt ungdom. Man behöver umgås med yngre, omge sig med yngre, lyssna till yngre. Man behöver Ungdoms-shots!

BRYSKT AVVISAD. Känslan när någon närstående bryskt knuffar undan en. Den starkaste känslan av att vara avvisad.

STÄNDIGT DENNA KÄRLEKSTÖRST. Det är så grundläggande – allt och alla styrs av jakten på att bli bekräftad som individ och drömmen om att verkligen älskas. Behovet är så starkt att många glömmer att älska och bekräfta andra än sig själva.

BARNBIKT. Jag känner flera som skadats för livet av att deras föräldrar biktat sig för dem när de var små (om relationen till den andre föräldern, egna dåliga ekonomin eller det egna sexlivet). Barnbikt går bort.

ANDRA I VÄGEN. Känslan av att det egna livet hindras av en massa andra. Andra begränsar handlingsutrymmet. Andra omöjliggör den egna frigörelsen. Och så vidare...

SLÄKT-OKET. Det tunga ansvaret att göra de äldre generationerna nöjda. Både de levande och de döda. Ett tungt ok som många bär utan att riktigt förstå varför.